Stallbloggen

Mycket som hänt

2011-12-26T20:36:00.002+01:00

Sist jag skrev här, för nästan exakt tre år sedan, hade jag slutat rida min älskade Rayhan, och slutat rida ganska helt och hållet. Mycket har hänt sen dess, och hästar är återigen en stor och central del av mitt liv. Så, jag tänkte dela med mig av vad jag har haft för mig sen sist jag skrev!

Hösten 2009 var jag i Québec, Kanada som utbytesstudent genom organisationen AFS. Det blev ingen regelbunden ridning, men julen tillbringade jag hos min värdpappas familj på deras gård på Prince Edward Island, och fick rida deras barrel racer Star och en gammal quarterhäst vid namn Abe. Otroligt mysigt var det, och PEI är en plats jag gärna återvänder till.

Jag och Star, PEI julen 2009.

När jag kom tillbaka till Sverige i februari 2010 blev det inte mycket ridning alls. Ett par turer på kompisars hästar, men det var sporadiskt, och jag saknade att ha hästar omkring mig. Jag funderade på att försöka hitta en ny medryttarhäst, men jag var upptagen med vansinniga mängder skolarbete, så det blev inget av det.

Men så i januari i år flyttade jag, på egen hand, till en internatskola i Tanzania i Östafrika. Jag visste redan innan jag åkte att det fanns hästar på skolan, och jag hoppades att jag skulle hinna ta lite lektioner då och då - vilket jag gjorde, till en början. Efter ett tag började jag även rida hästarna på egen hand för att träna dem, och den senaste terminen har jag försökt rida varje dag. På helgerna rider vi på långa turer genom kaffeplantagerna på Kilimanjaros sluttningar, och jag har börjat hoppa igen, vilket har varit jätteroligt - speciellt tack vare min underbara tränare Terrie. Jag har tävlat ett par gånger, senast var jag med i Horse of the Year Show i Nairobi, Kenya, där jag vann 0.7 och 0.8 meter, och fick fjärdeplaceringar i 90 m och Working Hunter (och så ramlade jag in i en oxer på 0.9 m och vägrade ut mig på en meter, men det är ju inte lika viktigt...). Kingston, en av de underbara hästar jag har tränat, hoppade en hel terrängrunda helt perfekt - han är 25 år gammal och har aldrig sett ett terränghinder förut!

Hästar är tillbaka i mitt liv - och jag är hur glad som helst över det. På skolan har vi just nu åtta hästar: tre stora - Simonstown, ett fullblod som innan han blev polohäst var den snabbaste gallopören i Kenya, men nu har han inlett en karriär som hopphäst; en annan gammal polohäst, Kingston, som 24 år gammal började hoppa med mig, för första gången i sitt liv, och som nu hoppar en meter utan problem; och till sist Goldie, en kompis fullblod som hon har uppstallad på skolan. Vi har tre små ponnyer, Mango och Storm, två vita, fulsöta somaliska ponnyer, och Goblin, en sexårig underbar hoppare som vi har på lån för att rida in/rida till, tills ägarens sotter klarar av honom. Och så har vi Mr. Bean, på gränsen mellan häst och ponny, som reds upp från Sydafrika men blev övergiven i grannstaden Arusha. Lite försiktig, men villig att göra nästan vad som helst om han litar på ryttaren - han vann en meter med mig i somras. Till sist så har vi nytillskottet Peanut, en söt liten ponny som ska döpas om snarast möjligt. Vi har bara haft henne i ett par veckor, men jag är redan lite kär i henne - trots att det första hon gjorde var att försöka springa i väg med mig på ryggen, vilket resulterade i att hon halkade, gick omkull, och lyckades skapa enorma blåmärken på mitt ben.

Så, det var en "liten" uppdatering om mitt hästliv just nu. Jag är i Sverige på jullov just nu, men åker tillbaka till Tanzania i mitten av januari. Förhoppningsvis blir det lite fälttävlan innan skolan börjar, men det beror på hur mycket jag hinner plugga under lovet.

Jag och King hoppar hemma på skolan.

2008-12-29T21:07:00.002+01:00

Så, nu loggar jag in här och skriver något för första gången sen september. Det var väl ungefär i september jag red sist också.

Jag såg filmen Hidalgo härom dagen och insåg hur mycket jag saknar att rida. Alla vackra araber som påminde om Rayhan gjorde ju inte saken mycket bättre.

Efter att ha börjat skolan i höstas tog det inte allt för lång tid innan jag insåg att jag inte skulle hinna fortsätta rida regelbundet, om jag ville klara av linjen jag hade valt. Ridningen blev lidande, och efter ytterligare ett par veckor var det ganska tydligt att det inte var till någon nytta varken för mig, Rayhan eller någon annan att dyka upp i stallet enstaka, vitt spridda gånger. Och nu är jag här, nästan exakt ett år efter att jag red Rayhan för första gången, och han är redan ett passerat kapitel i mitt liv.

Han lärde mig jättemycket och jag hoppas att jag lärde honom något också. Jag tror att jag lärde honom något. Den häst jag började rida kunde man knappt klappa bakom sadeln utan att han fick panik, han kunde absolut inte gå efter andra hästar utan att hetsa sig tokig, han hoppade ofta till för minsta prassel eller oväntad rörelse. Jag var i stallet nästan varenda dag under vårterminen i nian, och fortsatte under sommaren. När jag inte red gick vi på promenader eller tog cykelturer. Jag övede på att rassla med grejer runt honom, banka i brevlådor, gå fram och tillbaka över broar och viadukter. Jag utförde inga mirakel, han blev inte jätteannorlunda, och lika mycket som han ändrades ändrades nog också mitt sätt att vara med honom. Efter ett tag kunde man i alla fall rätta till ländtäcket medan man satt på utan att han blev livrädd, han promenerade snällt genom hagen med mulen mot min arm utan att jag ens behövde hålla i honom, han kunde till och med gå med på att gå ner i vatten utan att protestera. Jag ver inte den enda som pysslade och tränade med honom, men lite credit vill jag ändå ge mig själv, för jag vet att lite nytta gjorde jag i alla fall med honom.

Jag saknar allt med stallet och hästarna jättemycket, men jag vet att hur jag än bär mig åt kommer jag inte att kunna kombinera skolan med dem, tiden räcker inte till. Det som sved mest var att få höra (nåja, läsa) att "du verkar ha tappat hästintresset". Jag började rida när jag var nio år gammal, men det var långt, långt innan det jag började tjata om att få börja på ridskola. Hästar har följt mig sedan dess, och nu, för första gången på mer än sju år finns det inga runt omkring mig. Sju år kanske inte låter mycket för andra, men för mig är det lång tid, och det jag vill komma är att mitt "hästintresse" är inget som försvinner hur som helst bara sådär. Jag vet att jag kommer att kunna börja rida någon gång igen, men jag vet också att just nu har jag inget annat val än att ta en paus.

Första ridturen på länge

2008-09-06T22:22:00.002+02:00

Red för första gången på hur länge som helst idag. Vi skulle egentligen ha ridit lektion för Traudi, men hon var sjuk, så vi fick skjuts till Maria, som bor utanför Järlåsa, och skrittade ut på en tur med henne istöllet. Det var härligt att rida igen, och Rayhan kändes toppen - pigg och glad :) Han blev dessutom kompis med Marias Ior (vita araber måste ju hålla ihop) och skulle gå alldeles precis bredvid honom..

Nackdelen med det hela är att min förkylning blev ganska så mycket värre. Jag höll egentligen på att bli frisk, men ny kan jag knappt prata. Det är inte så att jag är hes, men rösta bara försvinner efter några ord - inte så kul.

Idag bestämde jag mig också för att det inge blir någon Tingstäderitt som planerat för min del. Anette får rida Rayhan på Gotland istället.

Nej, nu ska jag nog ta och sova.. Imorgon måste jag ut till stallet en väng för att putsa lite utrustning som jag slarvade med idag, men sen ska jag hålla mig inomhus och försöka bli så frisk som möjligt.

Dressyr för Traudi

2008-08-18T21:59:00.006+02:00

Tar emot instruktioner

I lördags red jag lektion för Traudi Björling igen. Den här gången hade jag med mig Rayhan, och vi slapp dessutom åka lika långt bort som sist, utan var i Körlinges ridhus.

Så här såg det stundtals ut, speciellt i början..

Jag fick öva mycket på att hålla en stadig kontakt med munnen, eftersom att jag alltid glappar så mycket mjed tyglarna. Dessutom blev jag åtsagd att driva mycket mer, för att liksom driva honom till handen. Jag har brukar aldrig våga driva så mycket, eftersom att jag är så rädd att det bara ska bli springigt och dåligt, men nu försod jag att det faktiskt funkade.

Men till sist gick det i alla fall ganska så bra :) Dock går han lite bakom lod... Och observera den ständigt närvarande blåsprayen.

Traudi var i alla fall toppen som vanligt, och under den halvtimme som lektionen pågick hann jag komma underfund med en hel del om min ridning...

Balansträning

2008-08-18T21:33:00.004+02:00

I veckan åkte vi allihopa (Anette, Anita, Paulina och så jag) till volten med Manne och gjorde balansövningar :)

Paulina står i jättekorta stigläder..

..och jag står i lika korta läder.

Stretching till häst :)

Klackspark!

Akrobatik på hög nivå :)

Anita åt fel håll...

...och Paulina satt också bakofram.

Jag försökte ta mig upp, observera följande:
1. Jag är på fel sida hästen (och bara det var jättesvårt)
2. Stiglädrerna är i typ jockey-stil.
3. Jag är klädd i vanliga, tighta, stuprörsjeans.

Men jag kom faktiskt upp till sist :)

Roligt hade vi i alla fall!

Åby träningsläger 3-9/8

2008-08-17T01:42:00.006+02:00

Hopp!

Bilder finns på min pixbox!

Mer än en vecka sen jag kom hem från Åby, och jag har fortfarande inte bloggat om det. Men nu det börjar väl bli på tiden att jag berättar om min och Rayhans lägervecka!

Söndagen den tredje augusti satte jag och Anette oss i bilen för att köra ner till Norrköping och träningsläger på Åby. Några timmar senare kom vi fram till gården, en ganska stor gård med, förutom ett större stall, många små stall och boxar inklämda lite här och var. Rayhan fick flytta in i en stor och fin box i ett av småstallen med sex boxplatser tillsammans med fem andra privathästar. De var ponnyer allihopa, och Rayhan fick stå i boxen mitt i raden med sin nya bästis Imail på ena sidan och en supersöt ponny som hette Bonito på andra. Tvärs över gången bodde en new forest, Flicka, en haflinger, Carmen och ett russ, Sockan. Sammanlagt var tio privathästar med på lägret.

Själv fick jag en plats i stugan Yankia tillsammans med Jenny, Vera, Johanna och Linda. Jenny var den enda i stugan, förutom jag då, som hade med sig egen häst.

Första dagen fick vi med privathästar rida en stund i ridhuset för ridläraren Marie, för att hon skulle få se alla hästar, vad de kunde, hur de funkade etc. Sist Rayhan var i ett ridhus var väl den gången han slängde av mig tre gånger i rad, alltså i vintras. Den här gången var det dessutom en massa andra hästar med, och Rayhan var mer eller mindre knäpp. När alla andra började galoppera var det mest ren tur att jag lyckades hålla mig kvar och behålla åtminstone lite kontroll. Hur som helst så tycker jag faktiskt att det gick förhållandevis bra.

Första hopplektionen var på tisdagen, och när Rayhan väl fattat vad det hela gick ut på tyckte han att det var hur kul som helst - jätteduktig! "Jaa, han hoppar ju lite stort" tyckte Alexandra, en av lägerledarna (arabägare..) som satt bredvid och tittade på. Det hade hon helt rätt i; han hoppade typ en meter över 50 cm-hinder..

Under veckan tycker jag att vi utvecklades och lärde oss mycket. Marie var verkligen en toppen ridlärare, och Rayhan var hur duktig om helst och försökte verkligen med allt jag bad honom göra. Mot slutet av veckan var han ganska trött (två pass av den sortens ridning om dagen är ju betydligt mer än vad han är van vid) och dessutom blev han tokig varje gång han fick syn på hinder...

Sista dagen hoppade vi bana, vi red den på 60 cm och det var stilbedömning. Redan på framhoppningen var Rayhan lugnare än tidigare, och hoppade bara så högt han behövde, och inte en halvmeter extra. Ridbanan var en gyttjepöl, och vi tog det lugnt, travade mellan vissa av hinderna. Rayhan skötte sig fint, vi var felfria fram till sista hindret, en trippelbarr med en placering som var rätt knepig för honom. Han sprang vid sidan, dels för att jag slappnade av för tidigt och slarvade lite, dels för att han bara hoppat trippelbarr en gång tidigare, och var väldigt tveksam över det och dels pga placeringen av hindret. Efteråt var jag jättenöjd i alla fall, det var liksom första gången vi hoppade en hel bana, underlaget var hemskt och det var massor av svängar som han haft svårt för tidigare - ändå hoppade han alltihop och han tog det lugnt utan att stressa upp sig.

Jag är jätteglad att jag valde att åka till just Åby, för det var verkligen bra och vi fick ut så mycket av det. Kanske åker vi dit nästa år igen?

Hejdå!

2008-08-03T07:26:00.001+02:00

Idag åker jag och Rayhan iväg på träningsläger! Vi syns om en vecka, då kanske vi har lärt oss nåt :)

Idioter

2008-08-03T00:49:00.001+02:00

Från en tråd jag skapade på ett forum för nästan en vecka sen:

Usch, jag har precis kommit hem efter att ha tillbringat de senaste 2,5 timmarna vilse ute i skogen, och jag är så j-la arg!

Jag skrittade ut barbacka på Rayhan vid niotiden idag, och min syster var med på Babe. Rayhan lyckades göra illa sig i hagen för ett tag sen, och har varit halt pga det oturligt placerade såret, därför skulle han bara skrittas lugnt. Vi red upp på den väg vi brukar rida, en inte så trafikerad (åtminstone inte vid den tiden på kvällen) grusväg, och när vi hade kommit en bit kom två crossar emot oss. De stannde till en bit ifrån oss, och sa något till varandra. Under kanske två sekunder fick jag en ond aning om att de kanske tänkte göra något, men sen tänkte jag att det här är ändå en liten alla-känner-alla-by, så inget skulle nog hända.

Och det verkar gå lugnt, de kör lugnt mot oss men sedan gasar den ena på och börjar gå upp på bakhjulet och trixa. Rayhan som egentligen inte är speciellt trafikrädd rycker till och blir helspänd, och då passar killen/tjejen (vet faktiskt inte vad det var) på crossen på och vrålar förbi oss. Rayhan sätter av i världens sken, längs hela vägen vi var på, över en stor, tungt trafikerad riksväg, genom vår lilla by, förbi stallet och över den stora vägen igen, in på en traktorväg och rakt mot skogen. Ända tills vi kom fram till traktorvägen hade vi dessutom idioten på crossen framför eller jagandes bredvid oss.

Den här skenturen tog tillräckligt lång tid för att jag skulle hinna prova på alla knep jag någonsin hört om hur man får stopp på en skenande häst, men han hade helt kopplat mig och bara sprang. Jag red på sidepull, så jag kunde inte "nödbromsa" genom att slita i tyglarna heller.

Hur som helst, vi skenade mot tät granskog som jag absolut inte ville springa rakt in i, så jag gjorde allt jag kunde för att styra ut honom mot åkerkanten istället, och en liten, liten stund trodde jag fakktiskt att han skulle svänga. Men icke, han tvärvände tillbaka och rusade rakt in bland granarna. Jag satt kvar en stund till, men ramlade sedan av eftersom att jag helt hade tappat balansen, och dessutom egentligen inte längre hade så himla stor lust att sitta kvar.. Rayhan stannade efter kanske tio meter, och såg till att jag reste mig upp ordentligt, men sedan fortsatte han och Babe, som tydligen hade lyckats få av Anita och skenat efter, längre in i skogen. Jag försökte promenera efter, men sedan ringde deras ägare (som hade stått inne i byn med Esmeralda, ungstoet som är Rayhans bästa vän och största kärlek, men som han hade skenat förbi), och talade om att de hade kommit hem.

Då var det bara för mig att gå hem då. Eller inte. Jag hade lyckats tappa bort mig helt och hållet, och hur jag än försökte gå verkade jag inte komma någon vart. Till sist hamnade jag upp på ett berg som slutade i ett tvärbrant stup. Då gav jag upp och ringde för att tala om att jag inte hittade hem. Jag har aldrig riktigt trott på att man kan gå vilse på riktigt, men jo då, det går.

Pappa, tillsammans med en hop grannar och diverse människor som hade sett alltihop gav sig ut i skogen på jakt efter mig. Jag väntade och väntade, men inget tycktes hända. Jag ringde kompisar för att beklaga mig och knäppte kort för att dokumentera det hela, men sen fanns det inte så mycket mer att göra. Det började skymma, och jag funderade på björnar och vargar.

Mer än två timmar senare, blev jag äntligen upphittad. Då började projektet att ta sig ut ur skogen. Det fanns inga stigar utan bara tät, stickig granskog så långt man kunde se. Jag var ikädd jensshorts och ballerinaskor - inte världens bästa klädsel för skogsvandring direkt. Dessutom blev det bara mörkare och mörkare. Vi irrade omkring och försökte gå åt det håll vi hörde trafiken, men det var betydligt lättare sagt än gjort. När vi äntligen kom ut ur skogen bredde sig en stoor veteåker ut sig mellan oss och vägen. Hade vi kunnat promenera rakt över åkern hade det kanske inte varit så farligt, men eftersom att det var just en åker, så var vi tvugna att gå längst kanten. Rakt igenom tistlarn gick vi, och efter kanske en halvtimme var det bara lite gräs och ett dike mellan oss och vägen. "Gräset" visade sig vara brännässlor, och diket var typ två meter djupt och vattenfyllt (vilket vi inte upptäckte föränn vi hade tvingat oss själva igenom brännässlorna). Det fanns inte så mycket annat att göra än att vända tillbaka genom nässlorna, och fortsätta längst åkerkanden för att hitta en väg över diket.

När vi äntligen kom hem hade jag vart ute i skogen i mer än tre timmar, och alltså haft riktigt god tid att reta upp mig på de idioter som orakade hela historien. Jag vet att en av de som bor längs vägen vi red redan har pratat med polisen, och imorgon tänker jag också göra en anmälan. Jag kan inte förstå att man kan vara så respektlös att man inte bara skrämmer två hästar till sken, utan dessutom fortsätter jaga upp dem i säkert 500 meter (om inte mer!) efteråt.

Nej, grattis till er som har orkat läsa det här. Nu ska jag duscha och sen lägga mmig, ska upp tidig och jobba (gud så kul) imorgon.. Jag har så mycket småsår, rispor, myggbett och utslag från nässlorna på ben och armar att jag kommer att behöva gå i heltäckande klädsel fram till skolstarten (ja, jag är fåfäng). Lyckades dessutom slå i huvudet i fallet, men ingen hjärnskakning den här gången i alla fall. Hoppas jag.

Rimboritten 2008

2008-07-28T21:57:00.000+02:00

På väg in i mål efter fem mil..

Bilder finns här!

Så, nu tänker jag skriva och berätta om Rimboritten!

Som vanligt på en tävlingsdag blev det tidig morgon, men redan vid sex-tiden var det varmt i luften. Vi hade packat fram till midnatt dagen innan, så vi var alla rätt trötta när vi efter att ha lastat hästarna for iväg mot Lovisedal för andra gången i år.

Anette skulle rida CR50 på Manne, och jag T50 på Babe. Min första riktiga tävling, och första ritten på Babe. Anita och pappa fick hänga med som groomar, medan Paulina latade sig uppe i Hälsingland.

Vid åtta, när vi hade hunnit fram till tävlingsplatsen och stod och köade till sekretariatet hade lufttemperaturen stigit rejält. Visst var det soligt och fint, men på tok för varmt.

Pappa och jag lyssnade på bangenomgången tillsammans med Hasse och Yvonne, som skulle rida Jenka tillsammans med mig och Babe, och efter det började vi, redan sega av värmen, göra i ordning hästarna.

Starten gick utan problem, och Babe stressade inte upp sig trots tokiga araber som satte av i himla fart. Rayhan hade blivit lika tokig han, men Babe bara tog det lugnt i det tempo jag bad om. Planen var att rida i jämt tempo och ta oss runt godkända. Det jättevarma vädret var långt ifrån ultimat för Babe, men han gick på, drack ordentligt (i alla fall när han väl kommit igång) och åt allt han bjöds på.

Slinga ett började på en grusväg, men gick efter en stund över till en skogsstig. Några kilometer in på slingan kom världens uppförsbacke. Lång, tvärbrand och full av stora stenar. Jag vet inte hur alla andra upplevde den, kanske var den inte så speciell eller konstig för dem, men för mig var den extrem. Jag tror aldrig att jag har ridit i en sån backe tidigare..

Resten av slingan gick i alla fall bra, vi försökte hålla det tempo vi planerat, men det blev lite långsammare än vad vi hade tänkt oss, och dessutom lite ojämnt för mig och Babe eftersom att vi anpassade oss efter Jenka. Det var mest sandvägar i skogen, och en lång stig längst kanten av en åker. Jag hade blivit åtsagt att bara trava på första slingan, så det gjorde vi - trots att en del vägar hade lämpat sig bättre för galopp.

I veterinärgrinden hällde vi enorma mängder vatten över Babe, och visst tog det lite tid, men han gick ner i puls tillsist. Veterinären hade inte så mycket att anmärka på (tror att han bara fick nollor, men jag minns inte säkert), och vi blev godkända att fortsätta ut på nästa slinga.

Första delen av andra slingan var bara grusväg så det var rätt lugnt. Han fick galoppera lite när det kom sandvägar, och likaså över ett fält. Jag tänkte att antigen blir han tröttare av det, eller så piggnar han till över att få springa på lite. Det var bara att chansa, och det visade sig att jag hade tänkt rätt - Babe blev rejält glad och uppiggad,

Vi fortsatte an bit till på lättframkomliga grusvägar, men sedan skulle vi in på en stig. Till en början verkade den helt okej, men sen blev den värre. Det var massor av stenblock, den gick upp och ner och svängde hit och dit och när vi båda var ganska trötta efter nästan fem mil i värmen var den inte alls speciellt rolig.

Tillsist tog den i alla fall slut, och vi var ute på en grusväg igen. Vi travade på lite, och kom i mål med en ridtid på fyra och en halv timme. Visst hade vi kunnat rida på lite mer, men jag var ändå nöjd, och stolt över Babe som gjort sitt bästa trots värmen, och trots att vi inte känner varandra så bra och att jag säker gjorde en miljon fel och saker som han inte var van vid.

23:58

2008-07-26T23:58:00.004+02:00

Sju timmar efter senaste inlägget ligger jag återigen i sängen med datorn framför mig. Då var jag taggad och förväntansfull, nu är jag glad och nöjd efter en toppen dag. Trött är jag också, så jag orkar inte berätta om ritten nu, men jag ska försöka skriva om den imorgon..

04:58

2008-07-26T04:58:00.002+02:00

Vaknade nyss och ska strax masa mig upp ur sängen. Klockan är strax fem, idag ska vi tävla!

God morgon :)

Imorgon blir det tävling igen!

2008-07-25T18:39:00.002+02:00

Utomhustemperaturen här uppe i landet där isbjörnarna går på gatorna har varit ungefär densamma som temperaturen vid ekvatorn idag, vilket ledde till att i princip hela dagen blev en lång siesta inomhus. (Utom mitt på dagen när det var som allra varmast, då tvingades jag först att följa med och köpa cementblock, och sen ner på stan för att köpa ridhandskar till imorgon, eftersom att jag har tappat bort alla andra..)

Inte förän vid åtta orkade vi masa oss ut till stallet för att tvätta hästar och packa mer eller mindre hela stallet i bilen. Pappa och Anita kommer att grooma mig imorgon, inte ens Paulina är med, och det här kan alltså gå precis hur som helst. Pappa kan ingenting över huvud taget om hästar, Anita är.. som hon är. Jaja, dyker de upp längs den väg jag rider och ser till att min häst får vatten är jag väl nöjd. Mer avancerade finesser än så får jag klara mig utan.

Men det ska bli kul att tävla! Babe och jag ska ut och rida fem mil i ökenvädret, vi känner inte varandra så bra, men vi ska nog klara oss igenom godkända i alla fall :) Min fortfarande trasiga kamera får följa med, men eftersom att jag förhoppningsvis kommer att vara på hästen hela dagen så får Anita agera fotograf. Hon har fått instruktioner om att knäppa kort på allt och alla, och bilderna kommer självklart att dyka upp på min Pixbox!

Besviken

2008-07-22T21:32:00.003+02:00

Igår hopptränade jag och Rayhan för första gången. Vi har ju provat skutta lite sockerbitar förut, men den gången gick det inte alls bra, och innan dess hade han i princip aldrig sett hinder på bana (inte på väldigt, väldigt länge i alla fall).. Men hur som helst, igår var vi några från klubben som tränade tillsammans utan tränare i regnet.

Vi hoppade en serie på lite olika sätt, och Rayhan tyckte det hela var rätt underligt, men hoppade allt, inklusive markbommarna, i alla fall. Efter en stund började han komma underfund med vad hoppning gick ut på, och då ville han hoppa alltihop på en gång. (För)fort gick det, och speciellt snyggt var det väl inte men vi klarade oss utan att knäcka några bommar i alla fall.

Efteråt var jag hur nöjd som helst, jag trodde att vi max skulle klara några cavaletti - men i slutet av träningen hade vi klarat samma sak som de andra, betydligt mer erfarna, hästarna.

Jaja, det var inte hoppningen jag skulle berätta om, utan Rimboritten. Jag tror att jag helt har missat att skriva att jag ska vara med och tävla där i helgen.. T50 blir det, första riktiga tävlingen för mig. Efter Rönningeritten, när Rayhan var halt, bestämde vi att jag skulle tävla Babe i Rimbo, men sedan verkade Rayhan bli bra snabbt, och när han sedan blev helt friskförklarad av veterinären började vi fundera på om jag kanske skulle tävla honom istället. Eftersom att Rayhan är den jag verligen trivs bäst med och tycker mest om, och som jag dessutom har ridit mest och känner bäst så ville jag ju hellre tävla honom. Så red vi träningsritten i Vendel nu i helgen, och jag tog Rayhan, som funkade kanon och kändes jättebra. Efter det bestämde vi att jag skulle ta Rayhan på Rimboritten, och dagen efter ringde jag och ändrade hästnamn i startlistorna.

Men så idag, alldeles nyss, skulle vi lämna Manne och Esmeralda tillsammans med Rayhan och Babe uppe på betet. Och vad har Rayhan på benet, om inte ett, i och för sig inte så stort, men relativt djupt och svullet sår. Han haltade kraftigt när jag ledde honom, men vi kunde inte göra så mycket annat än att promenera ner till stallet. Hältan blev i alla fall betydligt mindre efter några steg, men det var bara att konstatera att det inte blir någon Rimboritt för ekipaget Sara/Rayhan.

Tråkigt, men det är väl bara att ringa och få hästnamnet i startlistorna ändrat för andra gången. Så himla typiskt att det skulle bli så nu när allt äntligen var helt bestämt, och när jag äntligen hade kunnat börja glädja mig åt att få tävla med Rayhan. Visst, det blir säkert roligt med Babe också, men det är ju inte alls samma grej som det hade varit att tävla Rayhan. Rayhan och jag har ju gjort så mycket för att nå dit vi är nu, och även om vi har långt kvar så har vi kommit en bit på vägen. Vi känner och litar på varandra, och att få tävla tillsammans blir som ett test för att se vad träningen har gett för resultat, vad all ansträngning har lett. Klarar vi av att genomföra en ritt tillsammans? Kan vi rida flera mil på en okänd plats med en massa främmande hästar utan att råka på några allvarligare problem?

Som det blir nu får jag en färdigtränad häst, som jag inte har ridit mycket alls och som jag inte känner speciellt bra. Jag tycker om Babe också, men han är inte Rayhan.

Lektion, hagbygge och träningsritt

2008-07-20T16:51:00.003+02:00

Igår red vi lektion för Anne för första gången på hur länge som helst. Rayhan var lite stissig och irriterad på alla j-la bromsar (de finns överallt!), men annars var han rätt duktig. Det blev mycket sitsträning och en del övningar som han blev rätt fundersam över, på slutet gjorde han några riktigt bra öppnor.

Red Esmeralda en kvart eller så sen för Anne också, för att få hennes kommentarer och tips. Nyttigt för mig att veta hur jag ska tänka när jag rider henne!

Efter att ha kommit hem blev det hagbygge (inte för att jag var till så stor hjälp, men i alla fall). Hästarna har betat ner det bete de har haft fram tills nu, så nu har vi stängslat in en annan stor äng, plus en bit skog som förhoppningsvis ska räcka resten av sommaren.

Idag gick vi upp tidigt, och packade saker in i bilen och hästar i transporten för ännu än tur till Vendel. Varmt, kvavt och fullt av bromsar var det, men vi hade en rätt bra tur i alla fall. Mycket galopp, men medelhastigheten visade sig ändå bara vara knappt 12km/h...

Imorgon blir det hoppträning, banhoppning, trots att jag jag och Rayhan knappt kan ta oss över ett vanligt, enkelt hinder på en ridbana.. Jaja, får väl se hur det går :)

Vendel

2008-07-14T21:29:00.002+02:00

Nu har Anette kommit hem från Gotland, och Paulina från Hälsingland så idag blev det en tur till Yvonne och Jenka i Vendel. Paulina tog Babe, och jag red Rayhan (såklart), första gången någon av oss, utom Babe, var där. Ridvägarna var mycket roligare än våra, och vi intervalltränade i trav och galopp. Första gången jag galopperade med Rayhan sen han blev halt, och han var hur glad som helst. Verkligen pigg och framåt, men det gick bra och var riktigt roligt. Red i full galopp förbi en golfbana, och fick se en hel del stirrande golfare med ganska förbluffade miner. Tre tokiga hästar som kom rusande förbi deras trygga lilla gräsplätt, kanske inte riktigt vad de var vana vid...

Och Jenka har galopperat! Hon galopperade på riktigt, och fort gick det!

Den här bloggen...

2008-07-09T16:49:00.003+02:00

...måste ju vara den tråkigaste bloggen någonsin. Jag skriver nästan aldrig något ju. Hur som helst, Anette är bortrest, Paulina är bortrest, kvar är jag, Anita och fyra tokiga hästar. Men det går bra, faktsikt :)

Det har inte hänt så mycket intressant jag kan berätta om, förutom att jag red lektion för Traudi Björling i söndags. Klockan halv sju på morgonen var vi tvugna att åka härifrån för att rida lektion klockan nio på Hägernesholm. Traudi var toppen, och lektionen var jättebra. Efter att jag hade fått veta att jag suttit fel i hela mitt liv (lite berodde det kanske på sadeln också, men ändå) hjälpte hon mig att rätta till min sits, och vilken skillnad det gjorde! Jag red Babe, eftersom att Anette trodde att jag skulle få ut mer av lektionen om jag red honom, och han och jag har aldrig riktigt kommit överens när det har gällt dressyr. Men den här gången funkade allt, och sen gick jag omkring och var jätteglad restan av dagen ..!

Upptäcksfärd

2008-07-03T22:33:00.002+02:00

Anette skjutsade ner mig och Rayhan till Håga idag, och vi skrittade omkring där i ett par timmar. Riktigt mysigt faktiskt, och bra miljöträning för Rayhan. Träffade på andra som var ute och red, det händer liksom aldrig här hemma.

Rayhan var superpigg, men lyckades hålla sig i skinnet, och vi letade oss runt på massa olika små vägar och stigar. Lite tråkigt att rida på ett nytt ställe utan sällskap dock..

Jaaa! :)

2008-07-02T12:42:00.001+02:00

Hemma från ultuna - och Rayhan är FRISK! Helt ohalt, inget fel alls! Vi ska strax ut och rida :)

Tisdag

2008-07-01T22:40:00.002+02:00

Hagvistelse har gjort Rayhan smart - idag tog jag ner honom och Esmeralda från betet, och på vägen till stallet stod ett nytt trollbo. (Vet inte exakt vad det var, men det var som en stor, grön container. Nån del till en lastbil, tror jag..?) Esmeralda vägrade gå närmare än två meter från den, medan Rayhan i och för sig blåste upp sig lite, men i alla fall gick fram och nosade, istället för att rusa huvudstupa åt andra hållet.

Hur som helst, imorgon bitti ska Anette och jag med älsklingshästen till Ultuna för att kolla upp hans halta bakben och fula gallor. Hoppas verkligen, verkligen att det går bra, och att det inte är något farligt..

Frustrerad

2008-06-25T23:43:00.005+02:00

I förrgår red jag ett katastofalt dressyrpass där ingenting funkade, och som avslutades med att jag allvarligt funderade på att aldrig gå i närheten av en häst igen. Ridning var väl helt enkelt inte min grej. Vi, dvs Anette och jag, red på klubbens volt, och vi turades om på Manne och Babe. Vi gjorde lite allt möjligt, men det var ju absolut inte förvänd sluta eller galoppombyten i vartannat språng eller något annat lika krångligt vi övade, utan bara, bara basics med böjda spår och någon skänkelvikning som mest avancerade moment. För Anette gick det bra - för mig gick det käpprätt åt helvete.

Jag kunde inte göra något rätt, och Anette försökte vara hjälpsam och gav mig femtio tips på en gång, vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad och allt gick bara ännu sämre. Till sist insåg jag att det bästa var att helt enkelt ge upp.

Sen dess har all ridning jag har försökt mig på bara gått dåligt. Jag ska sluta med hästar.

Fartfyllt

2008-06-21T21:47:00.007+02:00

Jag och Babe skuttar över "hindret"
(Ignorera min sits och mina händer, jag vet inte riktigt vad som hände..)

Idag byggde vi upp en hel lekplats i en av (de tomma) hagarna, och hade en liten låtsastävling med Manne och Babe. Syftet var dels att öva lydnad, men framför allt att bara leka och ha kul! "Barrel racing" (med mycket mindre avstånd än det ska vara, vi hade typ sju meter mellan tunnorna), en labyrint av bommar, skutt över ett hinder av två hinkar och en planka, slalom mellan koner på pole bending-vis, plocka upp plastplaskor med en pinne och lägga dem i en hink, flytta vatten från en hink till en annan hink typ 15 meter bort, plocka en boll från en liten pall och lägga i en korg och ta en flagga från en kon och ställa den i en annan var de grenar vi hade planerat, men Anette kom och föreslog kapplöpning, så det hade vi också.

Manne, som jag red i början var väldigt misstänksam mot både plastflaskor som for runt huvudet på honom och vatten som jag skvalpade med, så de grenerna gick inte alls bra för oss, men fartgrenerna, speciellt barrel racing tyckte han var superkul! I kapplöpningen for han mer uppåt i glädjeskutt än framåt, men vi vann i alla fall.(Såklart!)

Manne var misstänksam mot vattenhinken...

...medan Anita skopade vatten utan att Babe brydde sig över huvud taget!

Mycket svårare än vad det ser ut att vara, speciellt eftersom att köttbulle-araben inte gillade röda bollar..!

Men jag lyckades lägga den i hinken utan att den studsade ut igen i alla fall :)

Jag och Babe försökte vara lite smidiga runt tunnorna...

Dackeritten 2008

2008-06-15T21:52:00.007+02:00

Upplopp
(Fler bilder från ritten finns på sarace.pixbox.se)

Nu är vi hemma från Växjö! Jag har haft en jätterolig helg, och Babe och Anette, som red sin anda åtta mil, lyckades placera sig! Femte plats, av 21 startande, trots en sko som tappades och lite problem med att gå ner i puls.

Jag, Paulina, Asbjörn och Anette (plus Babe såklart) åkte ner mot Växjö i fredags. Vid halv tio, en timme senare än vi hade tänkt oss, satt vi i bilen och vid fem var vi framme på den ridskola/fältrittklubb där Babe skulle bo och där tävlingen skulle vara. Att det var där Babe skulle stå blev inte bekräftat förän en timme innan vi kom fram, men det var tur att det ordnade sig med stallplats.

Babe besiktades av veterinären redan på fredagen, och det gick utan problem - enda kommentaren var att skorna verkade slitna, så Anette skodde om honom, trots att det bara två två veckor sist han fick nya skor.

Vi satte upp tältet och gjorde i ordning en liten hage på viloområdet, och hann dessutom köra runt och titta lite på banan och groomplatserna innan vi åkte vidare till det mysiga vandrarhem vi skulle bo på. Det låg precis vid stranden, synd bara att det var för kallt och ont om tid för bad..

16-milarna startade klockan fem på morgonen, men Anette hade den mer humana starttiden klockan nio. Bangenomgången var kvart över åtta, och vi var väl i stallet vid sju-tiden. Babe verkade ha haft en lugn natt, men så fort utrustningen åkte på och han kom ur stallet blev han hur taggad som helst. Jag promenerade runt i expressfart med honom på viloområdet medan Anette lyssnade på bangenomgången.

Jag sprang runt med min trasiga kamera i högsta hugg och försökte ta bilder p+å allt och alla, vid framridningen. (Och sedan på banan, i vetgate och på viloområdet också. Lagom till målgång och prisutdelning var batteriet helt dött)

Efter att starten hade gått var det bara att springa till bilen för att påbörja vår inhsats på tävlingen. Det var bra att ha tittat på groomstoppen kvällen innan, för vi hittade dem helt utan problem på tävlingsdagen, och slapp köra runt och leta.

Babe var jätteduktig vid groomstoppen, han drack vid vartenda ett, och åt betfor och morötter. Om bara Rayhan kunde vara likadan.. Det var inte speciellt varmt (i alla fall inte för oss som inte red), men det var aldrig samma väder i mer än en kvart - det växlade hela tiden mellan soligt och molnigt och båsigt och titt som tätt kom det små regnskurar.

Anette red i ett ganska jämnt tempo, men ökade på mot slutet. Vi groomar lyckades missa ett groomstopp, och dessutom tappade Babe en sko, men de blev i alla fall det femte ekipaget att komma i mål. Efter en godkänd veterinärbesiktning blev det klart att Babe var placerad.

Vi ställde Babe i sin lilla hage i väntan på prisutdelning, men en halvtimme innan den skulle börja kom världens skyfall, och det bestämdes fort att Babe skulle in i stallet istället. Sagt och gjort, jag tog hästen och började gå genom regnet mot stallet. Innan jag ens hunnit ut från viloområdet var jag blöt inpå skinnet, rakt igenom kläderna. Babe vägrade gå med regnet i ansiktet, så jag vände honom och han fick rygga hela vägen istället. Till sist kom vi i alla fall in i stallet och bort från regnet, men vi båda såg väl mer eller mindre dränkta ut. Fem minuter senare var det solsken igen.

Prisutdelningen var inne i ridhuset, och skedde utan större damatik. Babe stod mest lugnt och stilla bland de stissiga araberna. En grön rosett fick han, och det verkade han rätt nöjd med. Efter fotografering (med mobilen i brist på kamerabatteri), installerades Babe i boxen igen. Jag och Paulina började putsa utrustning, medan resten av teamet försvann.

En bra stund senare ringde Anette och sa åt oss att komma och titta på 16-milarnas målgån, så vi traskade iväg till målet och fick se ett helt fantastiskt upplopp. Anelli Schultz och Ellen Suhr galloperade hand i hand över mållinjen, och det var så mäktigt att se..

En annan fantastisk sak vi såg var fjordingen Nelly av Espeli som också tävlade 16 mil. Så häftigt med ett kallblod bland alla araber, som dessutom gick tillsammans med dem hela vägen.

Bilder från ritten finns på min Pixbox!

Barbacka på Manne igen

2008-06-10T23:27:00.002+02:00

Jag tror att om Manne hade varit ett femårigt barn på kalas så hade han varit bäst av alla på "förstenad". Idag var jag ute barbacka på valpen gen, och han körde med sin gamla klassiker; att tvärstanna och stå still, alternativt tvärstanna och sedan börja backa i hundratio.

Han var på sitt allra mest odrägliga humör;

-Jag vill inte gå dit
-Jag tänker inte gå dit
-Den stenen bits
-Den där lilla fågeln kommer att bli en stor gam och picka ur mina ögon
-Nu tänker jag vända och gå hem

Just den där lilla fågeln var extra hemsk. Det var någon liten tjattrig sak som skuttade fram framför honom och pep och flaxade mjd vingarna. Riktigt läskigt tyckte Manne, bäst att gå hem istället.

Nej, inte gå hem, tyckte jag, och sen började viljornas kamp. Manne ville hemåt, jag ville bortåt så vi stod helt stilla. Och stod ännu mer stilla. Och snurrade runt ett varv. Och backade några steg. Och snurrade lite till. Och stod stilla igen. Tio minuter ägnades åt det där, innan Manne plötsligt bestämde sig för att fågeln kanske inte var så himla blodtörstig i alla fall. Under mycket frustande gick han förbi fjäderfät, och vår ridtur kunde fortsätta.

Vi red fram till vägbommen i Strömsätra, och vände där. På vägen dit stötte vi på fler hemskheter - till exempel hade en familj hästätande monster flyttat in under stenarna i diket, för att inte tala om vampyren i soptunnan, eller brevlådespöket! Normalt tar det runt 45 minuter att rida sträckan vi red idag, när vi kom hem hade vi varit ude i nästan en och en halv timme.

Jag har inte tillräckligt med tålamod för den där.

Almaniak

2008-06-09T22:35:00.002+02:00

Var nyss ute och red Manne en sväng barbacka. Han är jättemysig att sitta på, men precis hur ouppmärksam på ryttaren som helst. Var bara ute i kanske 50 minuter, men övade mycket, mycket på röst- och vikthjälper. Tränade också på att gå överallt dit han inte ville gå - han har alldeles för många egna idéer om vart vi ska någonstans, och vart vi absolut inte ska.

Tillsist började han i alla fall förstå att jag kanske ville något, och inte bara satt där på hans rygg helt utan anledning. Vi får öva en del, men vi ska nog kunna komma överens, lillskiten och jag :)

Babbel

2008-06-09T18:53:00.002+02:00

Bilder från Rönningeritten finns här!

Rayhan är fortfarande halt, så det blir vila, vila och ännu mer vila för älsklingen. Jag får stå ut med Babe och lill-Manne tills han blir bra. Kommer att rida Babe på Rimboritten också, förtsta riktiga tävlingen för mig, och på en häst jag knappt känner.. Ska nog gå bra ändå, snart är det sommarlov, och jag har några veckor på mig att lära känna killen.

På onsdag har jag skolavslutning, sen har jag frihet! I höst börjar gymnasiet, IB på Katte för min del. Jag kommer att bli tvungen att rida vid midnatt..

Rönningeritten 2008

2008-06-07T21:50:00.006+02:00

Jag och Rayhan väntar

Idag var vi iväg och tävlade Rönningeritten! En clear round 5 mil, Anette var med på Manne, och Josefine red Jenka. Andra tävlingen för mig och Rayhan, och min lilla kille var hur duktig som helst. Vår lilla grupp låg lååångt före alla andra, fastän att vi red rätt lugnt och långsamt, och ingen av hästarna blev trötta. Trots att det var runt 30 grader svettades de knappt!

Snygging

Vi startade så sent som tio i elva, men bangenomgången var klockan 9, och vi åkte ifrån stallet vid åtta. Så skönt att det ligger så nära, det tog inte ens en halvtimme att köra dit, och pappa och Asbjörn satte upp tältet och förberedde vatten redan igår kväll. Väl där var Rayhan lika upphetsad och stissig som sist, medan Manne som aldrig någonsin varit på en tävlingplats tidigare, var kolugn.

Vårt mål var att rida godkänt, med så bra tid som möjligt, och planen var att försöka hålla ett jämnt och stadigt travtempo.

Snnart start (Visst hade jag fått tag på ett par riktigt snygga solglasögon?! ..eller inte.)

Starterna var fem och fem, med fem minuters mellanrum, och vi var det andra gruppen som startade. Den första rundan började på den väg vi galopptränade på för några veckor sedan, och vi travade ganska tidigt förbi de fem som hade startat före oss. Ryahan bråkade och gjorde sin typiska galopp på stället första gången han fick se en häst framför sig, men så fort vi kommit om den slutade han. Han var väldigt pigg, men drack dåligt. Räddningen blev att vi hittade ett ställe där man kunde gå ner i sjön. Rayhan ville inte ens gå i närheten av vattenbrynet, så jag fick hoppa av och kliva i härligheten. Efter en stunds övertalning klev han efter, och drack. När jag hoppade upp igen hade jag större delen av sjöns vattenbestånd skvalpandes runt i skorna.

Vi kommer travandes i skogen

Rayhan fortsatte att vara jättepigg, och jag ägnade i princip hela slingan åt att hålla in honom för att ha ett vettigt tempo. När vi kom till första vetgrinden kändes han lika fräch som när vi började, och jag var hur nöjd som helst. När vi pulsade honom efter att ha sadlat av hade hn femtio-något i puls, men han stressade upp sig över något och hade 60 slag/minut som oficiell siffra. Han fick en etta på tarmljud och en etta på hudturgor (inte alls konstigt med tanke på att han knappt druckit), men när vi skulle trava upp kunde jag till en början inte ens få honom att trava. Vid tredje försöket fungerade det äntligen, men sen tog Anette över och sprang en gång. Rayhan visade sig vara halt (jag hade inte känt det, och ingen av oss såg det), så vi blev tyvärr uteslutna..

Söt-Manne, en stund innan start

Anette och Manne däremot klarade sig förbi veterinären, likaså Josefine och Jenka. De fortsatte ut på nästa slinga, medan jag och Paulina stoppade in Rayhan i transporten och satte oss utanför den tills han hade lugnat ner sig tillräckligt för att vi skulle våga gå där ifrån. När hon startade hade ingen från samma klass (utom jag och Rayhan då) kommit til vetgrinden, och de behöll sitt försprång hela slingan in i mål. Hade det varit tävling hade han vunnit, och som han såg ut hade han säker fått Best condition också. Han var inte svettig över huvud taget, hade 54 (?) i puls, och såg ut att utan ansträngning orka springa fem mil till! Han kommer att bli en jätteduktig distanshäst - han ödslade inte mer energi än nödvändigt, utan bara sprang på som han skulle, och han både åt och drack så fort han fick chansen. Det enda han hade problem med var att gå över mållinjen! Han stannade några meter framför den och vägrade att gå framåt. Han trampade runt och backade, snurrade och sprang åt sidorna men vägrade att gå framåt. Inte förän Jenka kom ikapp, några minuter senare, gav han med sig och gick över linjen.

Sommar!!

2008-06-05T21:43:00.006+02:00

Rayhan var så dammig att jag kunde rita hjärtan på honom bara genom att dra fingret mothårs...
Nu var det sådär jättelängesen jag skrev igen. Jag har inte gjort så mycket sen dess i och för sig, har mest suttit still på grund av knät. Några körturer med Babe har det bivit, och i lördags red jag en jättebra sista lektion för Karin på Akka. Jag kommer inte att fortsätt rida där i höst, och jag kommer verkligen, verkligen att sakna Karin!

Hur som helst, idag tog vi bil och transport en liten bit bort med Manne och Rayhan. Vi red barbacka en bit på Upplandleden (där man inte får rida), och sedan blev det bad på Tenabadet (där man inte heller får rida...). Rayhan vägrade i början att gå närmare än två meter ifrån vattenbrynet (det var vågorna som spökade, några såna har han nog aldrig sett förut). Vi hoppade av och ledde i båda hästarna en gång först, och Manne klev i med nästan en gång då och ställde sig glatt och plaskade, men med Rayhan krävdes det en hel del övertalning innan han också klev i. Efter att ha gått runt en stund gick vi upp igen, och Anita och jag klädde av oss till bikini, innan vi hoppade upp igen.

Ännu lite mer övertalning, och sen klev Rayhan i sjön för andra gången, med mig på ryggen! Vi plaskade runt en ganska lång stund, det var jättevarmt och sjönt i vattnet. Får väl ta och åka dit utan hästar nån gång och se till att få bada själv :)

Ok, bildbomb:

Förresten, på lördag ska vi tävla Rönningeritten! CR 50 km, Anette följer med på Manne och Josefine på Jenka. Ska bli hur kul som helst! Och helgen efter det ska Anette och Babe tävla Dackeritten, jag och Paulina följer med som hinknissar :)

:(

2008-05-27T13:29:00.002+02:00

Ute är det underbart väder, och jag sitter handikappad och instängd i huset, och kan varken rida eller göra något annat.

Dessutom är det tisdag, och jag missar seglingen i skolan :(

Stackars, stackars mig

2008-05-26T09:19:00.003+02:00

Jag är hemma från skolan idag. På grund av mitt ben. Jag kunde nästan inte kliva ur sängen imorse, och det tog typ en halvtimme att komma ner för trappan.

Nu fick jag äntligen, efter en hel del trassel, tag på en läkare. Akuten nästa för min del.

Bildbevis

2008-05-25T21:43:00.004+02:00

Anette skickade ett kort på Rayhan i "sjön" (min tillfälligt hemska sits bjuder jag på):

Visst har jag en härligt orange regnrock..?

Ännu en härlig tur i galopp

2008-05-25T21:14:00.004+02:00

Världens bästa häst rullar sig i hagen efter att jag har tvättat honom med shampo...

Erika berättade att första gången hon fick gallopera på sin ridskola för en hel massa år sedan hade hennes ridlärare sagt att "Galoppen är den gångart som värmer ryttarens hjärta mest". Det är sant; inget är så perfekt som en galopp där man fullständigt samspelt med hästen bara flyger fram och njuter. Idag hade jag och Rayhan en såndär perfekt galopp igen, allt var bara perfekt - jag behövde bara tänka något, så gjorde han det.

Vi red bomrundan, med galopp mellan bommarna. Josefine var med på Jenka, och Paulina red Babe. Rayhan, som skoddes för knappt en vecka sen, hade lyckats tappa en framsko i hagen, och fick ha en Easy Boot på sig. I först galoppen ramlade den av, och flög all världens väg, så det var bara att hoppa av, kliva ut i skogen och leta upp den. Tio minuter senare lossnade den igen, så jag ringde efter Anette som fick komma med en ny i en storlek mindre. Resten av rundan körde hon efter oss i bilen, eftersom att hon redan had tagit sig förbi bommen tyckte hon att hon lika gärna kunde köra hela rundan istället för att vända.

Rayhan skötte sig perfekt, och mot den andra vägbommen ökade vi på rejält. Det är så underbart att vi kan rida i ett så pass snabbt tempo utan att han bara försöker sticka och rusa iväg med mig. Nu kan vi äntligen variera tempot i galoppen, utan att jag tappar kontrollen, och han takten och balansen.

Precis innan vi kom hem stannade jag och pratade med Anita (som var för förkyld för att följa med ut och rida), och Babe hade stannat en bit framför. När jag började gå stod Babe kvar, och innan hon hann börja gå framåt med honom snurrade han runt och sparkade mot Rayhan. Oturligt nog för mig hamnade jag emellan, och mina ben fick sig några ganska rejäla smällar. Han sparkade en andra gång, men då klev min underbara lilla kille ut framför mig. Tack och lov gjorde han inte illa sig, men jag kommer nog att halta ett tag...

Stallabstinens

2008-05-23T13:02:00.002+02:00

Jag sitter hemma och är sjuk. Inte kul. Idag blir det alltså inget stall för min del, men imorgon ska jag banne mig vara frisk.

Det har över huvud taget blivit väldigt lite ridning den här veckan - väldigt lite stall över huvud taget. I måndags och tisdags satt jag och pluggade hela eftermiddagen/kvällen/natten, i onsdags blev det bara en 40 minuters skrittur barbacka, eftersom att equiatrikern hade kommit, igår var jag på Grönan med min klass, och kom hem vid ett på natten och idag är jag sjuk. Tråkigt.

Galopparbete på ny väg

2008-05-18T15:37:00.002+02:00

Oj, det var visst en hel vecka sen jag bloggade sist... Jaja, ni får stå ut.

Idag blev det galopparbete! Vi åkte upp mot Siggefora, och red på en väg som enligt Anette även brukar vara en del av Rönningeritten. Jättebra grusväg, ca en mil lång, lagom stort grus, inga gropar, lagom mjuk att rida på..

Jag var i stallet halv åtta imorse, i ruggigt väder - regn och blåst och alldeles för kallt. Paulina kom vid åtta, och vid kvart över nio åkte vi iväg med Manne och Rayhan i transporten. Körde längs hela vägen vi skulle rida för att se hur den såg ut, och sen stannade vi och lastade ur hästarna vad slutet. För att slippa bli blöt när jag red rotade jag fram en ill-orange regnrock som Anette hade i bilen, och sen skrittade vi iväg. Jag red med pulsmätare på Rayhan, har använt den några gånger och insett hur bra den faktiskt är!

Vi red fram en stund i trav, och sedan blev det galopp, galopp och ännu mer galopp. Hela vägen i höger och vänster galopp. Det gick jättebra med Rayhan, det här är första gången vi har lyckats gallopera en såpass lång sträcka i lugn, jämn och balanserad galopp. Och det var verkligen vi som galloperade, tillsammans, och inte bara han som sprang med mig på ryggen. Till och med glädjesprången kändes det som att vi gjorde tillsammans.

Vi tog en liten paus vid en "sjö" i en grusgrop efter kanske tre och en halv kilometer, och nu kommer dagens störta bedrift: Både Manne och Rayhan gick i vattnet! Typ två sekunders tvekan, men sen var BÅDA där och plaskade! Jag som alltid har sagt att jag skulle bli den som stod och tittade på medan alla andra badade med sina hästar, var hur stolt som helst över min duktiga kille som klev i sjön, trots risk för sjöodjur och andra otäckheter!

Efter vattenpausen fortsatte vi galoppera tills vägen tog slut, och sedan tillbaka till grusgropen och "sjön" igen. Fortsatte att gå jättabra hela tiden, och jag är fortfarande nöjd med sadeln. Den är bekväm, och även Rayhan verkar trivas med den.

Nu har jag ont i ryggen efter att ha stått i fältsist i en och en halv timme. Mina (obefintliga) ryggmuskler klara inte av sånt här...

Hökensåsritten 2008

2008-05-11T19:00:00.008+02:00

Anette och Babe.

Nu är vi hemma från Hökensås igen! Och nyss skrev jag en jätt
elång rapport om den, som nu är helt försvunnen! Om jag någonsin orkar skriva den igen lägger jag väl upp den då.

Grattis i alla fall till Anette som tog sig godkänd runt på sin första 8 mil! Och Babe som var jätteduktig, trots att det var över 30 grader i solen (ett väder som inte alls passar honom), och bara backar hela vägen. Superduktig var han!

En hel del bilder har jag i alla fall, trots att en del tycks ha försvunnit. Följ länken: Bilder. (Har inte orkat rensa bland dem, ni får stå ut med att en del är dåliga/oskarpa/inte föreställer något.)

Visstja

2008-05-09T01:15:00.003+02:00

Jag har ju glömt att berätta att Anette ska tävla Hökensåsritten på lördag! Jag och Paulina (plus Asbjörn såklart) följer med som groomar. Imorgon vid lunchtid bär det av mot Skara!

Glad

2008-05-08T22:51:00.002+02:00

Jag red ut tillsammans med Paulina och Manne idag, och det var en sån där lyckad ridtur som jag fortfarande går omkring och är glad över.

Rayhan (och jag?) har äntligen börjat få kläm på det där med att gå i form. Trots att han ät hela tio år gammal har ha knappt blivit riden, eller hanterad på det sätt man brukar göra med unga hästar, så han är väldigt mycket som en ungehäst, och att gå på tygeln har länge varit ett mysterium. Anette har på sistone jobbat med sin mirakelmetod för att få honom dit, men för mig har det inte funkat - och när jag väl har fått honom att trava på tygeln hara jag inte vågat göra något annat än att bara fortsätta trava rakt fram på samma sätt, för att jag hara varit rädd att klanta till det så att han tappar formen och jag inte kan få tillbaka den igen.

Hur som helst; idag funkade det! Jag fick honom i form utan några problem (mer eller mindre sant det där..), och sedan gick han så i princip oavbrytet i drygt en timme, vilket var den tid ridturen varade (sedan skrittade vi ju självklart fram och av dem också). Även om formen var bäst när han gick i väldigt kort trav, kunde han behålla den i mellantravaen, och den mot slutet även den ökade traven. Vi lyckades till och med få till några hyfsade, och en riktigt snygg fattning. Idag kände jag verklien att jag inte behövde oroa mig för att prova på olika saker, för jag visste att även om han tappade formen så kunde jag få honom på tygeln rätt snabbt igen.

För Manne och Paulina gick det också bra, de börjar komma överens igen!

Weeho!

2008-05-07T22:45:00.002+02:00

Nu har sadlarna äntligen kommit!! I och för sig inte de vi beställde, men andra som vi får ha tills de riktiga kommer. Det är två bomlösa Torsion, och de är supersköna! Jag och Anette provade dem på Manne och Rayhan, och det funkade alldeles utmärkt. Jag gillar bomlösa sadlar för att det känns som att man har så bra kontakt med hästen, de känns aldrig lika stumma som en vanlig sadel.

De vi har beställt är en blå Trekking till Rayhan, och en svart/gul Endurance/Drassage till Manne (minns dock inte vilket material Anette valde), men de som vi har nu är två svarta Trekking. Nu hoppas jag bara att våra sadlar kommer snart!

Födelsedag

2008-05-04T23:25:00.003+02:00

Paulina och Babe

Min dag har faktiskt varit riktigt bra, trots att den inföll på en söndag. Fastän det inte riktigt var vad jag hade tänkt mig så blev det en heldag i stallet.

Imorse körde Paulina och jag med Babe, ingen av oss hade någonsin kört förut, men det gick jättebra ändå. Det var superkul! Babe älskar att dra, och han trasslade inte över hurvud taget (inte ens vid den annars så läskiga plogen!), så för oss var det mest bara att åka med och se glada ut.

Idag var det också Esmeraldas debut som körhäst! Vi var fyra personer; jag och Asbjörn höll i varsin lina och stod på varsin sida om hennes huvud, Anette höll i tömmarna, och Paulina var lite överallt och höll ordning. Vi spände på henne rockarden, och Esmeralda skötte sig faktiskt förhållandevis fint. Det enda vi hade problem med var när vi skulle vända ett helt varv runt. Skaklarna stötte emot bogarna, och då blev hon skrämd och for i luften, men sen lugnade hon sig igen, och så var det inte så mycket mer med det - föränn vid närsta vändning. Då var hon i alla fall inte lika skrämd som första gången, men vi tog det väldigt lugnt och svängde ett steg i taget. Efter den turen Såg Esmeralda trött ut..

Resten av eftermiddagen ägnades åt att fixa staketet runt den nya hagen. Det tog en hel del mer tid än vad vi hade tänkt oss. Ganska många stolpar behövdes bytas ut, vi behövde dra massor av ny tråd och sedan knyta upp orangea band på den för att den skulle synas. Dessutom fanns det stora mängder blandat skrot som behövde plockas bort. Till sist blev vi i alla fall klara, så Anita och jag red upp Manne och Rayhan barbacka, och sedan släppte vi ut dem i den nya hagen. Den är jättestor, men ganska skogig och väldigt stenig - hästarna verkade trivas i alla fall!

Ännu mer tårta?

2008-05-03T20:28:00.002+02:00

Jag var den första som satt på Esmeralda, och igår blev jag den första att trilla av henne. Hann aldrig riktigt förstå vad det var som hände - helt plötsligt for hon bara upp i en serie otroliga krumsprång. Jag hade inte en chans att sitta kvar. Grusvägen var utan grus och hård som betong. Inte så väldans kul, men jag har inte ens ett enda litet blåmärke.

Idag blev det tömkörning på morgonen, och en barbacka tur nu på eftermiddagen. Två lektioner på Akka där emellan. Första var förberedande hoppning på Chiquita. Gick jättebra, och jag var nöjd. Andra lektionen var en igenridning, det var dressyr, mycket lösgörande arbete i syfte att få hästarna att gå i form. Jag red Clinton, och han är så tvärt emot den typ av hästar jag brukar rida att jag blev alldeles förvirrad. Jag förstod mig inte på honom, och han förstod sig inte på mig. Pannkaka.

Imorgon ska jag och Paulin få köra Babe (ingen av oss har någonsin kört förut, så det ska bli, minst sagt, spännande att se hur det går), och sen hade Anette tänkt prova köra Esmeralda. Det kommer att bli ännu mer spännande, och förhoppningsvis kommer åtminstone någon att överleva. Sedan ska vi rusta upp staketet runt betet och förhioppningsvis släppa ihop alla fyra hästar där!

Nu ska jag baka tårta att bjuda alla på imorgon, blir kombinerad ramla av- och födelsedagstårta!

Långt blogginlägg om en massa saker

2008-05-01T22:51:00.004+02:00

Jag har kommit på mig själv med att glömma bort att blogga. Hade jag bara kommit ihåg det hade jag bloggat mer och oftare.

Den här veckan har det blivit en hel del ridning; i söndags skrittade jag Rayhan, Babe och Manne barbacka, och det gick betydlig bättre än vad jag trodde att det skulle göra, alla hästar lyckades hålla sig i skinnet. I tisdags red jag med Paulina, och i onsdags, igår, red jag både Rayhan och Babe. På Babe blev det galopp i intervaller mellan bommarna, superhärligt att rida en häst där det bara var att slappna av och åka med! Sol och 20 grader varmt gjorde inte saken sämre direkt. Mötte två andra ryttare på bomvägen, har aldrig gjort det förut, och vet inte vem av alla hästar och rytare som blev mest förvånad. Med Rayhan hade jag tänkt göra samma sak som med Babe, och det gick bra till en början, men sen bestämde han sig för att det gick alldeles för långsamt, och efter att han nästan lyckats dra iväg med mig en gång red jag resten av biten i trav.

Idag red vi lektion för Anne på ridbanan i Bryggarbo, och vi började dagen med att rida dit, en sträcka på kanske drygt en och en halv mil. Det var jag, Anita och Paulina som red, och i början red Anita Manne och Paulina Babe, men Manne trasslade och bråkade med Anita, så jag sa åt dem att byta hästar. "Var jättearg på honom" sa jag till Paulina när hon hoppade upp, och hon skötte honom jättebra. Efter allt trassel fick vi rida på rätt fort för at hinna i tid till lektionen, och trots en stigbygel som lostnade lyckades vi faktiskt komma fram fem minuter innan Anne.

Vi började med att ha teori, vilket verkligen var jättenyttigt. Tittade på bilder på skelettet hos både människa och häst, Anne förklarade hur allt fungerade och hängde ihop. Sedan fick vi prova stå och röra oss på en massa olika sätt för att få mer förståelse för hur både vi och hästarna funkar.

Efter att ha haft teori i en timme blev det ridning. Jag upptäckte hur svårt det var att rida med korsade tyglar, och hur lätt allt blev om man blundade. Fick på slutet prova några galoppfattningar, ur skritt. Först gjorde jag två stycken som både jag och Anne var nöjda med, men sen kunde jag liksom inte mer. I vanliga fall har jag inga problem med fattningar, men på Rayhan blir ju allt så mycket krångligare. Allt ska vara 100 procent och helt perfekt, och då kanske det går. Jag fick höra att jag måste sitta mer stilla i saddeln vid fattningarna, och det stämmer bra. Jag försöker hjälpa till alldeles för mycket, genom att gunga med med kroppen, men istället för att vara til hjälp får jag honom bara ur balans, och då blir allt fel. Sen måste jag komma ihåg att rikta blickan framåt också, jag har en dålig ovana att sitt och stirra ner på hästen...

När lektionen var slut red vi hem igen, lite lugnare temp den här gången. Väl hemma tyckte vi att Manne började bete sig konstigt. Det började med att han rullade sig flera gånger i boxen, och när vi provade släppa ut honom i hagen la han sig ner direkt. Efter en stund reste han sig, gick en bit, och sen rullade han sig igen. Så höll han på ett tag, och vi började oroa oss för kolik. Anette bad mig promenera honom en bit, och när jag gick med honom försökte han hela tiden rulla sig. När jag kom tillbaka med honom försökte Anette få i honom olja blandat med vatten och melass, men det vägrade han äta. En veteronär ringde och rådfrågades, och koliken var ett faktum. Vi fick ringa Ultuna, och en timme senare om det ut två veterinärer. Stackars lilla Manne fick smärtstillnde och kramplörsande, och de gjorde en massa saker med honom som han inte tyckte om. Till sist verkade han i alla fall lite piggare, och veterinärerna åkte iväg igen efter att ha instruerat om tt han skulle promeneras minst en kvart i timmen fram tills klockan elva, och att Anette skulle höra av sig vid tio och berätta hur det gick.

För en stund sen fick jag ett sms från Anette om att Manne verkade må hyfsat bra, så förhoppningsvis är lillkillen frisk snart.

Lovisedalsritten 2008 - uppdaterat

2008-04-26T21:19:00.008+02:00

Trött i benen, lite öm i kroppen och hur nöjd och glad som helst! Distansdebuten klarades av utan några som helst problem!

Tävlingsdagen började klockan fem i fem imorse när min väckarklocka ringde, och jag lyckades på något vis ta mig upp för att äta frukost. Mamma var gullig och gick upp hon med för att göra i ordning mat åt mig.

Klockan sex var jag i stallet, då var Paulina och Anette redan där, så det var bara att kontrollera att allting var packat, och sedan lasta hästarna. Klockan halv sju rullade vi ut ur byn, och sedan bar det av mot Rimbo. Jag gnagde på chokladbiscotti hela vägen, för att inte hinna bli nervös eller börja oroa mig för en massa onödiga saker.

Lite innan åtta var vi framme i Lovisedal, vi gick till sekretariatet, och sedan blev det papper hit och numerlappar dit, banbeskrivning, försöka lugna hästen, kolla pulsen och en veterinärkontroll. Jag var förvirrad och såg till att bara försöka göra som alla andra, och snälla människor förklarade åt vilket håll jag skulle gå och vad som skulle hända.

Jag och Rayhan, en stund innan jag satt upp.

Veterinärkontrollen, som jag har oroat mig för hur länge som helst (Tänk om han är halt? Snuvig? Fel på lungorna? Har för hög puls? ...och så vidare.) gick bra - trots att hästen bredvid oss bestämde sig för att hoppa rakt ut genom staketet, vilket nog höjde Rayhans puls rejält. Sen var det bara att slänga på sadeln och hoppa upp innan min häst hann fundera allt för mycket, och stressa upp sig ännu mer. Vi tänkte skritta runt en stund, men skritten tog slut efter att en rymling galloperat förbi oss - då blev det med studsande upp och ner.

Framridning

Till sist blev det vår tur att starta, och Rayhan var väldigt uppe i varv så vi travade iväg i världens fart, med Babe och Jenka efter oss.

Vi hade jättetur med vädret: Det var soligt, och precis lagom varmt för att kunna rida i T-shirt utan att svettas.

Efter en stund blev det lite lugnare, och vi red i helt okej tempo en ganska lång stund innan våra groomar mötte upp oss. Vatten till hästarna, dricka till oss. Babe var den enda av hästarna som uppskattade det. Rayhan plaskade lite i sin hink, sen ville han springa vidare.

Vattenpaus

Vi fortsatte upp längst en grusväg, och trots allt vi hade sagt om att inte gallopera, tog jag lite galopp på Rayhan, och han gick superfint! Vi mötte dessutom en enorm traktor med släp på, utan att min lilla kille brydde sig det minsta. Mötande hästar struntade han också i. Duktiga killen!

Mot slutet av första sträckan red man först igenom ett grustag, och sedan på en hemsk stig i skogen. Det var bara stenar och träd överallt, och min spontana tanske var : "Aldrig att hans arabiska tändsticdksben klarar av det här!", men han bara klev igenom, runt och över alltihop, och vi klarade oss igenom skogen utan några större problem än en uppskrapad arm.

Här kommer vi!

Vi skrittade sista kilometern till andra pulscheckningen och veterinärkontrollen. Den gick också bra, så det var bara att sadla och hoppa upp igen. Jag hade börjat få rejält ont i fötterna av mina smala stigbyglar, men eftersom att jag flera gånger har fastnat med foten när jag har ramlat av med de bekväma stigbyglarna (av plast, med tåhätta), behöll jag de smala säkerhetsstigbyglarna, och hade bara mig själv att skylla när jag senare fick ännu mer ont.

Så red vi samma slinga en gång till, men i betydligt lugnare tempo. Förutom mitt stigbygelproblem, hade även Yvonne problem med sina, och Anette hade stigbyglar som inte funkade så bra till dressyrsadeln, så farten tvingades ner ganska rejält för att vi skulle orka.

Några få meter kvar till mål!

Vi kom i mål med en tid på tre timmar och 49 minuter. Slutbesiktningen gick utan några som helst problem, och jag var hur glad och nöjd och stolt som helst! Vår första distansritt, och allt gick jättebra!!

Vi fick rosett och diplom, och sen var det bara att svampa av, smörja på kylande lera och lasta. Vi putsade sadlar och sköljde all utrutning där för att slippa göra det senare, men sen var det bara att åka hem. (Någonstans där emellan köpte jag och Anette varsitt par ridtights. Anette hittade ett par med gul rand, vilket hon har letat land och rike runt efter, utan resultat. Jag köpte ett par för att ha mina egna, och inte behöva låna. Det är otroligt vilken skillnad det är från vanliga ridbyxor, som jag änså tycker är bekväma!)

Smutsig och svettig, men ändå nöjd Rayhan, med supernöjd Sara bredvid!

Vi kom hem vid sextiden, och då var det bara att packa ut alla miljoner saker ur bilen, och sen mocka. Paulina och jag gick omkring som sömngångare, men lyckades till sist bli färdiga.

Nu är jag hur trött som helst, men avslutar en underbart härlig dag med ett långt blogginlägg. Lägger till sist upp ett foto på tre stolta ryttare och deras hästar! Yvonne, Anette och så jag, med Jenka, Babe och Rayhan!

Taggad!!

2008-04-25T22:07:00.002+02:00

Imorgon ska vi tävla! Nu har jag ägnat hela eftermiddagen åt att försöka få Rayhan vit, med hyfsat resultat. Tvättade först manen och svansen med tvål och diskmedel, sen fick jag för mig att ha schampo på hela hästen, och så blev han väldigt blöt. Paulina gjorde ungefär samma sak med Babe, sen så fick vi promenerade dem i ungefär en timme, för att de skulle torka.

Jag är verkligen sungen på att tävla! Lite nervös visserligen (tänk om inte Rayhan klarar vetkontrollen? Tänk om han slänger av mig och springer iväg? Tänk om...), men mest förväntansfull. Jag har lånat ridtights och en Rönninge-tröja av Anette, så nu känner jag riktigt proffsig! Tyvärr så har inte sadlarna kommit än, så Rayhan får ha den gula distanssadeln, och Babe får gå i dressyrsadel.

Åh, vad kul det ska bli!! Vi åker klockan halv sju! Stallet klockan sex alltså...

Dan före dan..

2008-04-24T20:45:00.009+02:00

...före den stora Dagen! På lördag ska jag och Rayhan tävla Lovisedalsritten! Första distansen för både mig och honom, ska bli superkul!

Idag blev det bara cykling för mig och hästen, han var lite seg, förmodligen på grund av värmen, men när vi vände hemåt igen piggnade han till :)'

Nu är det dessutom ordnat så att vi får ha hästarna på bete i en jättehage på andra sidan vägen, skönt att ha det ordnat och det bli säkert superbra!

Tog en massa kort också, här är några:

Först min älskade Nafud Rayhan, ur ett inte så smickrande grodperspektiv, och dessutom med ful bakgrund.

Älsklingens öga.

Söt-Manne (Almaniak)

Och till sist två bilder på maffiga Babe!

Nu då?

2008-04-22T22:02:00.002+02:00

Nu måste det väl ändå vara vår på riktigt? Det är blommor överallt, och vi hade en jätteskön ridtur i skogen idag. Läsgörande trav, hela rundan och vi var väl ute i nästan två timmar. Rayhan var lugn och avslappnad, skötte sig fint. Dock gjorde jag ett ganska stort misstag: Efter att ha ridit ungefär en tredjedel av sträckan vi skulle rida började jag fundera på varför mina tyglar var olika långa, om det berodde på att jag gjorde något fel, om hästen var sned, eller om det blev så för att vägen lutade (...) Till sist kom jag på vad felet var - Rayhan har ett distansträns, och när man tränsar sätter man först på det som en grimma, och sedan stoppar man in bettet. Jag hade gjor det, men sen hade jag glömt att flytta på tyglarna från "grimman" till bettet. Tack och lov var Rayhan lika uppmärksam och känslig för vikthjälper som vanligt, så det gjorde inte så mycket att jag i princip red i grimma. För säkerhets skull fäste jag i alla fall tyglarna i bettringarna istället.

Efter att ha kommit in efter den första ridturen red jag Esmeralda en liten stund. Hennes andra ridtur, och hon är superduktig! Hon har förstått vad skänklarna betyder, och hon är jätteuppmärksam på vikthjälper. Hur tyglarna funkar vet hon ju sen tidigare, eftersom att hon har blivit tömkörd. Anette gick och ledde, men provade att koppla loss och låta oss gå själva en stund. Helt på egen hand klarade vi av att skritta, trava, stann och svänga! Jag var hur nöjd som helst med duktiga Esmeralda!

Lyckodag

2008-04-20T15:54:00.012+02:00

Rayhan och Esmeralda i mogonsolen

Började dagen med en lektion för Anne Källgren klockan nio imorse. Var i stallet halv åtta för att ta in och göra i ordning hästarna innan vi åkte iväg till Bryggarbo. Red fram hästarna innan Anne kom, och sen hade vi en superbra lektion! Vi övade väldigt mycket på tempoväxlingar (skritt-halt-skritt, skritt-trav-skritt och trav-halt-trav) med bara vikthjälper. Jag hade lite problem i början, men sen blev jag åtsagd att tänka som att jag gick nerför en backe, och då funkade allt perfekt! Rayhan var jätteuppmärksam, och verkar dessutom trivas bra på ridbanan. Inne i ridhuset var han ofta spänd och nervös, men på volten är han mycket mer avslappnad och lugn.

Snyggaste bilden på mig och älsklingshästen!

Anette red också Rayhan.

När vi kom hem hade Anette tänkt cykla med Esmeralda, men precis innan de ska iväg utbrister hon: "Men kan inte du prova hänga över henes rygg?!" Snabbt går jag med på det, och efter att ha dragit på mig en hjälm hjälpte Paulina mig att komma upp på lillhästen, och plötsligt har hon för första gången i hela sitt liv en människa på ryggen! Hon brydde sig knappt, trampade lite på stället, men inget värre än så. Vi la en sadel på ryggen på henne, och sen hände jag igen, Esmeralda brydde sig fortfarande inte. Anette ledde henne framåt en bit, och efter några första tveksamma steg skrittade hon på som vanligt. Efter en stund bestämde vi att jag skulle prova sitta helt i sadeln, så jag svängde benet över ryggen på hästen. Hon trampade runt Anette lite, men sen var det bara för mig att be henne gå framåt med rösten. Hon började skritta som att hon aldrig hade gjort annat än att ha ryttare på ryggen. Hon var helt otrolig!

Skeptisk Esmeralda

"Vi går en bit!"

Anette: "Äh,hoppa upp istället!"

Sen red vi en bit, provade till och med lite trav!

Till sist fick även Anita och Paulina provrida stallets nya stjärna!

Hoppning

2008-04-19T23:27:00.002+02:00

Tog sovmorgon idag istället för att rida på morgonen, set var verkligen skönt. Klockan två red jag lektion på Akademistallet, dressyr på Milton. Vi finslipade bakdelsvändningar, och det gick rätt bra. Milton kändes jättestor, och jag tyckte inte riktigt att jag hade tillräckligt mycket skänklar för att orka driva hela tiden. Men hqan gjorde sitt bästa med mig på ryggen, och jag var hyfsat nöjd med min insats ändå. Det blir verkligen svårare att rida alvblod efter att ha ridit arab i några månader...

Senare på kvällen åkte vi ner till klubbens volt i Bryggarbo med Rayhan och Esmeralda. Vi började med att longera båda två över hinder, och sedan satt jag upp på Rayhan. Det var första gången Rayhan var på den ridbanan, så han var väl lite uppstressad, men det gick ganska bra ändå. Hoppade bara några småhinder, men det var kul. Anette ville att jag skulle hoppa på ett sätt som kändes ovant och lite konstigt för mig - jag är van vid att hästen ska gå hyfsat fritt när den hoppar, men hon vill att jag ska ha Rayhan hela tiden samlad och på tygeln, så de var lite ovant. Han var lite ouppmärksam och slarvig, men det känns ändå kul att vi klarade vår hoppdebut utan några större problem!

En avramling kommer sällan ensam

2008-04-19T22:52:00.003+02:00

I tisdags lyckades Rayhan slänga av mig för andra gången - jag skulle fatta galopp, men istället för att bara göra det jag sa åt honom gjorde han ett jättebakutsprång och bockade samtidigt. Jag lyckades sitta kvar, och var rätt nöjd med mig själv, men precis när jag var på väg att hitta balansen igen hoppade Rayhan åt sidan och jag ramlade med huvudet först ner i grusvägen. Just my luck. Dessutom, insåg jag senare, sträckte jag nacken också, så den har varit helt svullen och hyfsat orörlig hela veckan.

Jag lovade mamma att inte rida föränn på lärdag igen, så nu har Rayhan och jag varit ute ocks cyklat två dagar i rad. Han ha fått trava bredvid medan jag har trampat på, och det har faktiskt gått riktigt bra. Jag tror att det är bra för honom att få springa utan ryttare ibland, och öva sin styrka och balans själv.

På lördag ska vi till klubbens ridbana och prova hoppa lite! Det är första gången Rayhan hoppar hinder på bana med ryttare, ska blu superroligt!

Att jag aldrig kan sitta kvar

2008-04-13T16:07:00.007+02:00

Red ut med Anita och Babe imorse, vi arbetade i galopp i intervaller, det gick hyfsat bra. Rayhan knäppade sig i början - han sparkade bakut, och kunde dessutom inte behålla galoppen i mer än typ fem språng, oavsett vad jag gjorde.

Mot sluetet av ridturen, när vi var kanske en halvtimme hemfrån och skrittade på långa tyglar, var det plötsligt en traktor som vrålade igång. Jag hann inte fatta vad som hade hänt föränn jag hängde vid Rayhans sida, släpades mot marken och höll tyglarna i ett krampaktigt grepp. Regeln "slit aldrig hästen i munnen" for förbi i mitt huvud, och jag släppte tyglarna och hamnade under en skenande Rayhan. Som tur var lyckades han hoppa över mig. När jag såg honom galoppera bort längst vägen önskade jag att det var regeln "släpp inte tyglarna om du ramlar av" som dykt upp i mitt huvud.

Anita, som lyckades sitta kvar på Babe, travade bort till traktorn och bad föraren vänta lite med att köra, och jag började gå mot Rayhan som, tack och lov, hade stannat och vänt mot oss. Fåfängt nog trodde jag att han skulle låta sig fångas direkt, men precis när jag sträckte mig mot den ena tygel, skuttade han åt sidan och in i en trädgård. Anita placerade snabbt Babe framför grinden så att Rayhan inte skulle kunna smita ut igen. Efter en hel del lockande, jagande och väntande lyckades jag fånga in rymlingen. Jag knackade på hos ägaren till trädgården, och orolig för att det skulle vara en sur gammal gubbe (eller någon annan hästhatare), väntade jag på att någon skulle öppna. Jag hade tur, tjejen som stod i dörren verkade mer orolig för mig än för trädgården ("Den är inte så ömtålig!"), och efter att ha bett om ursäkt för min häst kunde vi rida hem.

Efter den ridturen tog jag en kortare och lite mindre dramatisk tur med Manne. Vi kom inte riktigt överens, och han ville dessutom hellre gå i dikerna än på vägen. Men han gick i alla fall fint och samlat på tygeln i skritt och galopp (dock inte i traven), så hyfsat nöjd var jag i alla fall.

Hela veckan

2008-04-12T20:51:00.004+02:00

Har inte orkat blogga föränn nu, men nu ska ni få höra om hela min vecka!

Förra fredagen kom jag hem från Japan, och dagen efter red jag lektion på Akka, för Karin A. Red älsklingen Chiquita, som jag tyvärr tycker har blivit väldigt förstörd av att vara ridskolehäst. Hon är en tysk import som inte har varit på Akka så himla länge. Hon är bara sex år gammal, men jag upplevde henne som otroligt välutbildad, när man red henne kändes det som att hon verkligen hade blivit inriden av duktiga personer. Hon var känslig och uppmärksam, och ansträngde sig verkligen för att göra allt man bad henne. När jag red henne för första gången på länge i lördags kändes hon stel och ovillig, hård i munnen och det krävdes en hel del skänklar för att driva henne framåt. Dessutom hade hon skavd päls på sidorna, efter folks skänklar. Hon kändes förstörd liksom, och det är otroligt synd, för det är en fantastisk häst.

Rayhan red jag för första gången i måndags, han var lugn och duktig, gick fint på tygeln utan att bråkia ett dugg. Dagen efter, på tisdagen, red jag ut tillsammans med Paulina på Babe, och i onsdags red jag ut tillsammans med Anette på Manne. Anette försökte förklara att jag skulle hålla händerna som att jag höll i en bricka och att min kropp skulle vara som ett gummiband och en hel massa andra saker som till sist gjorde mig så förvirrad att inget funkade, och Rayhan började bråka.

Sen red jag både torsdag och fredag (då övade vi galopp i intervaller, och det var härligt vårväder. Rayhan gick superfint, speciellt i näst sista galoppen, då han verkligen var fantastisk!). Idag red jag först med Paulina och Yvonne på morgonen, Rayhan var trotsig och tjurig, han bara bråkade och slog med huvudet och ville inte alls. Sedan red jag honom en gång till senare på eftermiddagen, och då gick det tack och lov bättre.

Mellan mina två duster med älsklingshästen hann jag med en hopplektion på Akka. Jag red Romo, och det gick superbra! Vi hoppade studs, och jag bad Karin hålla koll på min händer. Romo skötte sig fint, jag gjorde rätt och var jättenöjd efteråt.

Imorgon ska jag ut och rida med syster på morgonen.

Hejdå hästarna!

2008-03-15T04:13:00.003+01:00

Så, nu är jag i Japan. Ingen ridning på tre veckor allstå...

Dressyr i ridhuset

2008-03-11T21:48:00.002+01:00

Erika och jag struntade i seglingen idag, och kom tidigt till stallet istället. Anette erbjöd sig att skjutsa oss till ridhuset, och vi tackade glatt ja.

Vi två var ensamma i ridhuset, vilket var jättebra, och vi övade dressyr; väldigt grundläggande och "enkla" saker. Rayhan gick jättefint, tills Anette kom tillbaka kanske 40 minuter senare tillsammans med Babe och Paulina. Då blev Rayhan knäpp, och det blev bara värre och värre. I skritten kunde han inte gå normalt - försökte jag hålla i tyglarna hoppade han upp och ner på stället, och släppte jag minsta lilla for han iväg framåt. Försökte vi med trav istället drog han upp huvudet i luften, sänkte ryggaen och slängtravade lite hur som helst. Det tog säkert en timme innan jag lyckades få honom i form igen, men då gick det å andra sidan väldigt bra. Han lyckades hitta sin egen balans, och arbetade jättefint i båda varven. Jag är hur nöjd som helst med de där sista 20 minuterna!

Vi var i ridhuset i drygt två timmar (alldeles för länge egentligen, tycker jag), och efteråt skrittade vi en runda i skogen.

Söndag

2008-03-09T20:13:00.002+01:00

Idag var vi ute på vad som förmodligen blir den sista ordentliga ridturen innan jag åker iväg till Japan på torsdag. Vi var fyra stycken som red ut, och vi var väl ute i nästan tre timmar. Jag hade tänkt visa vägen till klubbens ridbana, men Rayhan kändes trött och hängig, så vi vände. Så fort han förstod att vi var på väg hemåt piggnade han till igen - han borde bli skådespelare och vinna en Oscar. Nästa gång tänker jag inte vara lika lättlurad.

Igår red jag lektion på Akademistallet, vihade hoppning och jag red Sander. Jag har kommit fram till att jag klarar av de flesta hästar - utom såna som inte kan gå frammåt själva. Jag kan verlkligen inte rida en häst bra om jag måste sitta och driva den framåt hela, hela tiden. För mycket energi går bra, det kan jag oftast hantera, men är det för lite vet jag liksom inte vad jag ska göra. Sander är en sån där tung, trög häst som dessutom gärna blir rätt framtung. När vi rider dressyr brukar jag gilla honom, men när vi hoppade igår gick det inte alls bra. Jag kom aldrig underfund med hur jag skulle kunna få honom dels att gå framåt, och sen att gå framåt och verkligen vilja det. Jobbigt.

Älsklingen på Google

2008-03-07T22:31:00.003+01:00

Googlade Rayhan och hittade några gamla bilder på honom :)

Kommer härifrån

Rayhan som föl! Bilden kommer härifrån

Barbackaridning

2008-03-06T22:36:00.002+01:00

Idag red jag barbacka för första gången någonsin på Rayhan! Han har aldrig haft någon barbacka på ryggen förut (utom när jag har hängt över honom då), så han var ganska förvirrad, men det gick bra i alla fall :) Jag älskar den hästen!

Manne red jag också barbacka, och han har perfekt barbackarygg! Han har inte heller blivit riden utan sadel någon gång förut, och det krävdes fyra försök innan jag lyckades komma upp. De första tre gångerna hann jag inte mer än hänga mig över hans rygg innan han tog ett jättesprång framåt, och sedan travade iväg. Fjärde gången stod han blickstilla. Vi var bara ute i 20-30 minuter, och under den tiden var han nära att kasta av mig typ fyra gånger. Observera att det är Manne jag pratar om - inte Rayhan! Hur som helst satt jag kvar, tack och lov. Jag var ganska stolt över min balans efter att han hade skuttat upp, vänt i luften, och galloperat i väg åt motsatt håll, och jag ändå satt kvar!

Tömkörning med Rayhan

2008-02-28T21:39:00.002+01:00

Idag tömkördes Rayhan för första gången någonsin. Han fick ha på sig Babes travsele, och var otroligt skeptisk. Han kunde inte alls förstå vad jag ville att han skulle göra. Tillsist kom vi i alla fall ut från gårdsplanen, och gick fram och tillbaka på byvägen. Efter en stund kom Rayhan på att selen kanske inte alls ville äta upp honom trots allt, så han lugnade ner sig, och skötte sig fint!

När jag var klar med Rayhan, var det Mannes tur att komma in från hagen. Han var täckt av lera från topp till tå (han är expert på att få in lera under täcket), så det var bara att ta en piggborste och försöka få bort åtminstone det värsta. 40 minuter senare såg han mer normallerig ut, och jag gav upp. Sadel, träns och en massa reflexer, till sist kunde vi rida ut! Equiatrikern var här i tisdags, så det blev bara skritt och lite lugn trav. Manne var lat, och ville inte alls jobba.

Att böja på nacken var okej, men att arbeta i form var omöjligt. Springa kors och tvärs över vägen gick också bra, men så fort det blev tal om ordentliga serpentiner eller sidvärtsrörelser var det roligare att bara försöka smita undan. Typiskt Manne, men efter en del jobb gick han i alla fall hyfsat ordentligt. Det värsta är att han verkligen är jätteduktig när han vill, men man måste övertyga honom om att vilja.

Onsdag

2008-02-27T22:44:00.002+01:00

Promenader tror jag är en viktig del i att lära känna och lära sig kommunicera med sin häst, och på sinstone har det blivit många sådana för mig och Rayhan. Igår var vi ute i ösregnet, men idag var det i alla fall lite sol. Rayhan fick ha på sig en tömkörningsgjord, och eftersom att han är övertygad om att han är en giraff som alltid måste sträcka halsen långt, långt framåt fick han även ha en snodd. Han tror att vi sätter på honom snodden bara för att vara dumma, utan något egentligt syfte, så oftast brukar han bråka och slänga runt med huvudet. Idag var inget undantag, men efter att tag kom han på hur snodden funkade, och till sist sänkte han huvudet, och slapp därmed obehaget från snodden. Duktig kille!

Självklart är jag medveten om att snodden inte är en permanent lösning, utan bara ett tillfälligt hjälpmedel!

Imorgon ska jag tömköra honom, vilket han aldrig har varit med om förr. Det kan gå precis hur som helst!

Ponnymammor

2008-02-26T22:30:00.002+01:00

Känner ni igen det här?

Lilla Beatrice har precis fyllt sju, och får börja rida på ridskola. Hennes mamma är med varje lektion - hon gör i ordning hästen, ser till att lilla Bea slipper göra något över huvud taget, leder i början av lektionen, men tycker att Bea är så duktig att hon kopplar loss grimskaftet och låter sin lilla dotter rida själv. För alla hon råkar passera berättar hon stolt om sin begåvade dotter, se bara hur fint hon hanterar den lilla ponnyn!

Ett år senare tycker lilla Beatrices mamma att hennes dotter inte passar in i gruppen hon rider i, utan borde rida på högre nivå - hon pratar om det med ridläraren, som tycker att Bea (som inte är duktigare än andra sjuåriga tjejer som har ridit en gång i veckan på ridskola i ett år) borde rida kvar i samma grupp. Mamman bestämmer sig för att lilla Bea borde få en egen ponny istället, och de hittar en sexåring, tävlad med bra resultat, men ingen nybörjarhäst. Provridningen går mest ut på att ponnyn flänger omkring som den vill, medan den lilla tjejen mirakulöst nog sitter kvar, mamman tycker att hennes dotter är fantastisk som sitter kvar fastän ponnyn bråkar så mycket, och bestämmer sig för att det är den ponnyn de ska ha! Ägaren är tveksam till at sälja till dem, men lilla Beatrices mamma bjuder högt, och får den.

Väl hemma med ponnyn sätter de på den ett skarpt bett och alla hjälptyglar de kan hitta för att den lilla tjejen ska klara av honom. Mamman bokar in och anmäler sin dotter till en massa tävlingar, och en månad senare är de ute på sin första hopptävling. Mamman står ivrigt och peppar och hejar på, men utan alla hjälptyglar är ponnyn alldeles för het för den lilla tjejen. Det är ett under att den de klarar sig genom banan, och när de får snabbast tid på omhoppningen strålar mamman - hennes uppdrag har lyckats! Hennes fantastiska dotter är en vinnare!

Mer hästkunniga föräldrar ser det hela och förfasar sig över den lilla flickan med ponnyn hon inte klarar av, medan andra "ponnymammor" åker hem och köper hästar deras döttrar inte klarar av, bara för att de ska vinna nästa tävling de ställer upp i.

Det här är bara ett exempel jag hittade på, men vistst känner ni igen det? Ponnymammorna, hästvärldens motsvarighet till fotbollspapporna - hopplösa curlingföräldrar som gör allt för sina barn, i tron att det är det bästa för seras små telingar. Det värsta är att lilla Beatrices mamma förmodligen skulle säga : "Jag skulle aldrig köpa en ponny till Beatrice innan hon var redo för det. Hon var faktiskt tvungen att rida på ridskola i ett helt år innan hon fick Gizmo! Men hon lärde sig faktiskt att galoppera helt själv - visst är hon en fantastiskt naturbegåvad ryttare?!".

Dock måste jag erkänna att det vore kul att ha åtminstone en hästintresserad förälder. Jag är förvånad över att mina ens lät mig börja rida på ridskola! Förmodligen troddde de väl att jag skulle tröttna efter ett halvår eller så...

Ibland önskar jag att jag hade en sån där "ponnymamma" som lät mig göra allt jag ville, som bara betalade för alla träningar, följde med och tittade på tävlingar etc. Ingen tittade på mig på min första clear round, när jag var kanske elva, jag tror knappt att mina föräldrar någonsin hade sett mig rida innan jag började rida förbi vårt köksfönster. Frågan är vilket som är värst; överdrivet intresse, eller inget intresse alls?

Långritt

2008-02-24T21:20:00.003+01:00

Idag var vi ute och red i 7 timmar och 10 minuter! Jag har nog aldrig ridit så länge i hela mitt liv.

Jag, Anette, Anita och Josefine red först ca 2 mil (sammanlagt red vi väl kanske fem, sex mil) upp till Lingonbacka, och mötte upp Maria och två av hennes medryttare. Sedan red vi runt lite på stigar i skogen, och ganska mycket på grusvägar. Det fanns en del isiga fläckar där vi svor över att vi hade plockat bort alla broddar, men annars var det typ 7 grader varmt, så vägarna var mjuka och bra.

Jag lyckades arbeta Rayhan i normal galopp idag, han gick lugnt och samlat istället för att flänga stort och högt som han brukar. Till en början gick han till och med igenom vattenpölar, och en bäck! Det skulle han aldrig ha gjort förut. Dessvärre tröttnade han på att vara duktig under andra halvan av ritten, så Babe fick kliva före genom vattnet istället.

Det blev några hopp över pinnar och diken också, och jag älskar att hoppa med Rayhan! Han gillar verkligen att hoppa, och han gör det bra - ärligt, och med bra teknik. Han är helt orädd för hinder (vad jag har märkt) och han blir så glad när han har fått hoppa över något!Det ska bli kul när hoppträningarna börjar :)

Världens mest underbara sadel! Perfekt att rida långt i...

Givande ridlektion

2008-02-23T22:09:00.003+01:00

Red lektion för Karin på Akka idag, och det var toppen! Hon är verkligen den bästa ridlärare jag någonsin har haft, hennes lektioner är så otroligt mycket mer givande än andras. Jämför man henne med t.ex vikarien vi hade förra veckan, som inte alls var dålig, är Karin underbar!

Jag red Golden Heart igen, ett engelskt fullblod som på många sätt påminner om Rayhan. Dels har hon samma ovana att sträcka fram huvudet och lägga det på sned, dessutom kan hon precis som Rayhan gå jättelugnt, uppmärksam och i fin form, och i nästa sekund flyga i luften för att vara iväg någon annan stans. Tack och lov är hon inte lika kvick i rörelserna som Rayhan, så jag satt kvar i alla fall :)

Hur som helst, jag hade en jättebra lektion - det kändes som att jag verkligen lyckades med allt jag ville göra, och Golden Heart gick stundtals jättefint. Vi övade mycket lösgörande arbete, med mycket böjda spår och skänkelvikningar. Vi var bara fem stycken i gruppen, vilket var jättebra eftersom att det inte blir så många i ridhuset.

Imorgon blir det långritt!

Bilder

2008-02-21T22:28:00.006+01:00

Några bilder Anita tog i stallet idag:

Babe och Esmeralda for runt i hagen...

...medan jag tvättade svansen på Rayhan.

Min vackra pojke, med blöt svans!

Framtidsplaner

2008-02-21T22:17:00.005+01:00

Kom just hem från ett hoppmöte, så nu har jag träffat klubbens hoppryttare! Det roliga med Rönningen är att jag inte blev medlem genom en ridskola, och det är en liten klubb, så det känns som att man liksom hör till alla andra i klubben. Alla känner alla, och någon gång i framtiden kommer väl jag också att göra det. Det var inga juniorer med idag, men det finns några, som det ska bli roligt att träffa!

Nu har jag och Rayhan i alla fall et mål som inte handlar om distansritt - den första juni är det tänkt att vi ska starta vår första hopptävling! Både läskigt och jättejätteroligt. Jag har inte hoppat så mycket på sistone, förutom på ridskolelektion, och det var evigheter sen jag hoppade en hel bana. Dessutom har jag ju aldrig tävlat på riktigt (har aldrig velat tävla på ridskolehästar, och inga av de medryttarhästar jag har haft har jag kunnat eller velat tävla). Det enda jag har provat är små klubbhoppningar, clear round på typ låg höjd...

Det pratades mycket om hoppträningar också, vilket både jag och Rayhan kommer att behöva en del av. Lite prat om träningar i dressyr blev det också - och det behöver vi kanske ännu mer.

Hur som helst så känns det roligt med planer och mål för ridningen!

Dumma Manne och underbara Manne

2008-02-20T20:53:00.004+01:00

Anita och lilla Manne

Igår red jag Manne för första gången på hur länge som helst, och han var hemsk. Vi hann knappt ut från gårdsplanen innan han tvärstannade, och vägrade gå framåt. Jag försökte med alla trick jag kunde komma på, men han var helt omöjlig. Jag hoppade av och gick en bit i stället. En stund senare, när jag hade hoppat upp igen och ridit en bit, stannade han igen, och det enda som hände när jag försökte driva honom framåt var att han ryggade i expressfart. Det var bara att hoppa av och gå en bit till. Sådär höll vi på, och jag försökte få honom framåt i säker 20 minuter varje gång han stannade. När vi hade gjort sådär (stannat-ryggat-stått still-ryggat-hoppat av och gått) i typ en timme ringde jag Anette, som sa att han bara testade mig, och att jag skulle vara envis. Sen gav hon mig fler idéer om hur man får en hopplös häst att gå framåt. Men ingenting funkade. Jag försökte och försökte, men Manne envisades med att antigen backa, eller försöka snurre runt. Till sist lät jag honom bara stå still. Vi bara stod i kanske tio minuter, tills Manne helt plötsligt bestämde sig för att det inte var roligt längre, utan gick framåt. Efter det var han hur duktig som helst!

Imorse gjorde jag i ordning Manne, och orolig för att samma historia som igår skulle upprepas, satt jag upp. Vi skrittade ut från gårdsplanen, förbi huset. Inget stopp. En bit till längst byvägen, förbi ladan - inget stopp. Förbi några hus, fram till bron - tvärstopp. Jag hoppade av och ledde honom över, och hoppade upp igen. Över stora vägen, förbi lilla skogen fram till några brevlådor, och sen tvärstopp igen. Jag bad honom gå framåt, han ryggade, jag bad honom gå framåt igen, och han gick framåt! Framsteg! Vi började trava serpentiner över vägen, Manne skötte sig fint, men dummade sig lite vid några stenar som han har gått förbi nästan varje dag i typ ett halvår (men det var väl innan de hästätande trollen flyttade in bakom stenarna). Dock orkade han inte bråka så länge, utan gick snällt förbi stenarna när jag hade lyckats övertala honom om att det inte alls fanns några troll där. Vi red förbi bommen, och konditionstränade i galopp. På vägen hem fortsatte vi med travserpentinerna, och sedan skänkelvikningar. Manne lyckades skärpa till sig, och gick i jättefin form. Superduktig var han idag!

Sedan red jag ut på Rayhan tillsammans med Anita på Babe. Övade samma sak som med Manne - serpentiner och små volter över vägen. Rayhan var på lite upproriskt humör, och ville göra allt på sitt eget sätt, men han var pigg och glad i alla fall!

Jag och Rayhan

Sportlov!

2008-02-18T14:43:00.008+01:00

Nu har vi ledigt i en hel vecka! Ingen skola = mycket tid i stallet. Idag gick vi till stallet tidigt, och tog ut Babe och Rayhan på en morgonrunda. Rayhan fick ha på sig sitt nya blå träns! Bild på det längre ner. Han var helt underbar att rida idag - inte alls så stressad och uppjagad som han har varit den senaste tiden. Han var pigg, men lugn, hoppade väl till någon gång, men annars jig set jättejättebra! Jag är hur glad som helst :) Anita red Babe för första första gången, om man inte räknar med när hon provade honom i ridhuset och när hon skrittade av honom efter att jag hade ridit, och hon var nöjd med honom. Ska bli kul att se om hon rider honom lite oftare i framtiden...

Här kommer lite bilder, tagna med min systers (Anitas) urusla mobilkamera:

Rayhans illblåa träns.

Jag (som ser ut som en alien eller nåt) och älsklingen.

Gammal bild på Anita och Babe

Vååår!!

2008-02-17T20:51:00.004+01:00

Anette sms:ade imorse och talade om att lektionen skulle bli inställd, så vi red ut en tur i skogen istället. Det var säkert åtta grader varmt, soligt och jättehärligt! Jag, som nästan jämt fryser, red i bara en tjocktröja (jag har alltid typ sex lager tröjor, men ingen jacka för att det är så obekvämt). Yvonne hade kommit med Jenka, och Maggan var också här, så vi blev fyra som red ut.

Rayhan fortsatte att vara på sitt tramsiga humör idag också, och for runt som en galning en stund, tack och lov lugnade han ner sig. Pigg var han hela tiden i alla fall! Desvärre fick han en spark av Babe på bakbenet, och vit som han syntes det jättetydligt när det började blöda. Som tur var var det bara en liten skråma, och han haltade inte, så förhoppningsvis är det inget farligt.

Imorgon ska jag träna på kvällen, så det blir en morgonritt på Rayhan, och Anita får ta Babe. Ska bli kul att se hur det går!

Mycket ridning

2008-02-16T19:34:00.002+01:00

Imorse var det typ minus tio grader kallt, så utrustad med alla varma tröjor och långkalsonger jag hittade, plus stallets varmaste ländtäcke på hästen gav jag och Rayhan oss ut på den första ridturen på en vecka. Till en början var han vimsig och trippade omkring på tårna - tog jag minsta lilla i tyglarna försökte han stegra sig, så jag hoppade helt enkelt av honom och gick en bit. När jag satt upp igen hade han lugnat ner sig lite, så vi började trava lite lugnt. Till en början sprang han med nosen långt uppe bland molnen, men sedan började han söka sig nedåt. Han gick aldrig riktigt på tygeln, men han var duktig i alla fall! Imorgon blir det centrerad ridning för Anne i ridhuset igen, och då tänker jag minsann inte ramla av...

På eftermiddagen red jag lektion på Akka, och vi var bara fyra stycken där. Tyvärr var Karin sjuk, och vi hade vikarie, så lektionen var inte så givande som den kunde ha varit.

Senare mot kvällen tog Anita och jag en ridtur, och jag red Babe barbacka. Det var ett tag sen jag red honom sist, så det var kul - han är en härlig häst. Han ångade på som vanligt i skogen, och brydde sig inte alls om att jag inte hade någon sadel, så det var bara att hänga med och försöka hålla balansen!

Torsdag

2008-02-14T21:14:00.002+01:00

Idag var vädret inte alls underbart längre. Grådaskigt, kallt, lite snö och lite regn. Usch.

Det blev bara en promenad med Rayhan idag också, ut i beckmörkret i skogen. Pannlampan hjälper inte mycket, men ser knappt en meter framför sig med den jag har, jag borde verkligen köpe en starkare!

Imorgon slutar jag tidigt, och Paulina kommer ut till stallet. Vi får se om det blir en ridtur eller bara promenad. Hoppas att det blir bättre väder..

Körtur med Babe

2008-02-13T16:56:00.005+01:00

Idag hade jag tänkt sitta hemma och plugga till det enorma religionsprov vi har imorgon, men eftersom att vår franskalärare var sjuk slutade jag vid elva (tyvärr insåg jag inte att jag hade slutat förrän klockan var typ ett). Hur som helst kom jag hem mycket tidigare än vad jag skulle ha gjort, så jag gick ut till stallet, och följde med Anette när hon körde Babe. Rayhan fick följa med som handhäst.

Det var underbart vårväder! Soligt och ganbska varmt, så vägen var mjuk. Babe fick trava på ganska snabbt vissa bitar, så Rayhan fick galoppera för att hänga med. Det är bra för honom att galoppera utan ryttare, så att han kan bygga upp sin egen balans, och dessutom är han ju så hima vacker att se på när han springer!

Jag och Rayhan en av det få dagar det har funnits snö den här vintern. Foto: Anette Schaaf

Promenad

2008-02-12T20:24:00.000+01:00

Idag tog jag och Paulina tog en promenad med Rayhan och Manne, vi var väl ute i en timme eller så. Jag provade repgrimman som jag lånade av en kompis, och det funkade jättebra! Rayhan skötte sig fint, vi gick lite i serpentiner runt träd, hoppade över diken etc. Det enda han var lite skeptiskt till var vattenpölar - han vägrade gå över de flesta av dem, så det är något vi måste öva mer på.

När vi kom hem provade jag "Friendly game" (länk), vilket Rayhan verkade tycka var rätt kul :)

Inte bara jag

2008-02-10T20:46:00.000+01:00

Det är minsann inte bara jag som ramlar av Rayhan! Anette ringde nyss och talade om att hon också föll av honom i ridhuset. Nu blir det mycket NH träning från marken med den hästen. Jag har läst på på internet, bl.a här, och i Monty Roberts böcker, så på tisdag (hinner inte imorgon) ska jag ut till stallet och prova, jag bloggar om hur det går!

Lång dag

2008-02-09T23:40:00.000+01:00

Imorse gick jag upp klockan halv åtta för att åka och städa i det gamla huset, efter det åkte jag hem, åt en macka till lunch, och åkte sedan vidare till Akka för att rida lektion för Karin.

Vi hade hoppning, och jag red Guinea Green, det gick helt ok. Vi hoppade en inte så krånglig serie med travbommar, två rättuppstående och en kavaletti. Tyvärr var hela gruppen, alltså tio personer, där, så vi han bara hoppa serien en gång. Jag lyckades klanta mig lite och tappade en stigbygel över ena hindret, som jag lyckades fånga i språnget över det andra. Men Guinea galopperade obekymrat på, trots min taskiga balans, och gjorde till och med byten på egen hand.

Efter lektionen var det bara att åka hem, och sedan direkt vidare ut till stallet och de leriga hästarna. Vit häst + lerig hage = ingen vit häst. Jag har ju lyckats bli kär i stallets enda vita häst, och dessutom den häst som jämt ska rulla sig. Jaja, det var bara att utrusta sig med borstar och försöka få bort den ordentligt ingnuggade och intorkade leran. Inte så kul.

När vi äntligen lyckats få bort den värsta leran åkte vi vidare till Körlinge för att rida centrerad ridning för Anne. Lektionen började bra, med samma balansövningar som sist jag red för henne, men plötsligt for Rayhan rakt upp i luften, och sedan i full galopp rakt fram. Jag, som satt med långa tyglar, var helt oförberedd,tappade balansen i hoppet och for av när han sprang. Jag klarade mig utan skador, så det var bara att hoppa upp igen. Några minuter senare hände samma sak igen - hästen for upp i luften, och sedan framåt, utan synbar anledning. Den här gången var jag bättre förberedd, och borde kanske ha suttit kvar, men jag ströks av mot väggen och hamnade i sanden med svanskotan först. Till skillnad från sist gjorde det ont ända upp i nacken, men det blev bättre efter en liten stund, så för andra gången var det bara att sitta upp igen. Nu bestämde sig Anette för att det var säkrast att hon gick bredvid, så tredje gången Rayhan spratt till fick hon ta i honom innan han hann fara iväg, och jag lyckades sitta kvar.

När ridlektionen till sist tog slut var det bara att lasta hästarna och åka hem, trodde vi. Men inte. Manne bestämde sig för att han inte alls gillade den nya transporten (han hade åkt dit i den gamla), så vi stod där i åtmonstone en halvtimme och försökte lasta den envisa hästen. När vi trodde att vi äntligen hade fått på honom, hastade han sig bakåt precis innan vi hade hunnit stänga bommen, så det var bara att börja om från början.

Vi kom inte hem förrän nio, och lektionen tog slut klockan halv åtta. Tack och lov var stallet redan mockat, och hästarna var fodrade, så det fanns inte så mycket mer att göra.

Nya bloggen

2008-02-08T21:20:00.000+01:00

Nu har jag skapat en ny blogg om min stalliv så att mina vanliga bloggläsare ska slippa mitt hästtjat. Bloggen ska frächas upp lite, och jag ska lägga in lite bilder och så, men just nu får den vara såhär. Hoppas att ni trivs på min blogg, och att ni gillar mina inlägg! /Sara